Dina tankar, din verklighet.

Publicerad den av makikely

IMG_4419

I helgen var det #dhw2015 Dreamhack på Elmia och jag bestämde mig för att IT-ungdomar skulle få smaka på ”riktig energi” i form av raw food bollar och kokosvatten. Ja, någon sa snällt att jag var ”modig”, andra uttryckte sig rakare ”är du dum eller?”

Det var roligt att åter igen få bevis på att ”våra tankar är vår verklighet”. Att bjuda på en energiboll gjord av råa ekologiska frukter, nötter och frön till någon som i förväg bestämt att det kommer att smaka illa är en intressant upplevelse. Jag kunde verkligen följa deras tankar ”OK jag ska smaka men jag vet att det är äckligt men ojdå det var visst inte så dumt fast jag tänker inte erkänna det för jag har bestämt att jag tycker att det är äckligt”. Det roligaste var att se på deras ögon och och följa deras ansiktsuttryck som inte kunde dölja hur de tänkte.

Många smakade, inte lika många som jag hade slagit vad om handlade, en del erkände att de var positivt överraskade och det blev en riktigt rolig eftermiddag. Jag har i alla fall aldrig sett så många sladdar, dataskärmar, kuddar och kepsar på en och samma plats tidigare!

Men tillbaka till dagens tema, Jul.

Idag är det första advent och sociala medier fylls av bilder på tända ljus för snart är det jul.

Jesus, julklappar eller Janssons frestelse – vad tycker du att julen handlar om? Har du tänkt på varför vi firar Jul och varför så många ”icke kristna” firar lika mycket Jul som de kristna, om inte mer?

Det är svårt att samsas om ursprunget till ordet jul, vissa antar att det kommer av hjul, som skall illustrera att året vänder mot ljusare dagar, att årstiderna går runt, som ett hjul.

Jul firas till minne av Jesu födelse, att Gud blev människa. 
Jesus, Guds Son, uppfyllde de hundratals profetior om Messias som finns i Gamla testamentet och 
kom till världen för att frälsa oss syndare.

Jesu födelse firades inte under de första århundradena. På olika håll firade man i stället vintersolståndet, som enligt den tidens kalender inföll den 25 december. Man firade att dagarna blev allt längre och ljusare.

Traditioner är viktiga, de ger en känsla av trygghet och tillhörighet. Under de senaste 100 åren har julens religiösa betydelse minskat.
Idag förknippas Julen med god mat, vila från vardagens arbete, fest, julpynt och julklappar. Det är en tid då man söker gemenskap och glädje. Julfirandet är inte något nytt och kristligt här i Norden. Man ser julen som en familjehögtid i första hand och numera tänker de flesta i Sverige inte så mycket på det kristna budskapet i samband med jul. Själva kärnan i julen är bortglömd för de flesta och andra sidan av julmyntet är all stress över konsumtion och över att man måste handla julklappar och hinna träffa alla.

Jul är också en tid då en del känner mer vemod och ensamhet än annars. Barn och ungdomar från trasiga hem, gamla människor utan familjer, alla som måste fira jul ensamma, de sjuka – alla som av olika anledningar inte kan ha den jul de önskar sig.

Jag slutade tycka om jul när jag var sju och mamma blev sjuk, hennes två sista jul spenderade hon på sjukhuset och året därefter dog hon en november månad. Den julen blev jag arg på Jesus och Gud. Åren som följde försökte mormor fortsätta med jultraditionen, med bland annat en julgran som var min uppgift att dekorera med girlanger och bomull (det är 35 grader varmt i Antananarivo i december). Kalkonen, the british way. Julbakelserna och chokladgodiset, comme en France. Praktiska julklappar såsom nya kläder och skor. Och julmässorna givetvis, på julafton, juldagen och annan dag jul. Det blev många psalmer.

Första åren efter jag hade lämnat mitt land spenderade jag väldigt ensamma julaftnar i sängen framför teven. När jag senare fick barn slapp jag i alla fall pynta och fixa så mycket för min svärmor var en aktiv julfantast. Själv njöt jag inte så mycket av all uppståndelse. Jag är säkert tråkig men jag tycker inte att det ska behövas bestämda dagar för att vilja njuta av familjegemenskap och god mat. Jag måste dock erkänna att jag gillar att man sedan tusentals år firat Vintersolståndet och prisat solen för sin återuppståndelse. Tanken att ljuset är på tillbakagång och att naturen kommer snart att vakna på nytt gör mig glad.

I år ser jag framemot att vara lite ledig och ha några dagar utan klocka. Och jag hoppas att alla barn kommer och äter. Och så vill jag vinna när vi ska spela TP. Det är den bästa julklappen.

Glöm inte, vi blir vad vi tänker.

Att bibehålla balansen.

Publicerad den av makikely

Ibland behöver man tappa balansen och trilla för att sedan ta sig upp starkare och med mer lärdom om livet än innan.

Livet är bra konstigt egentligen. Jag är väldigt van vid att sköta mig själv och fatta egna beslut. Det är ofta en välsignelse att vara en stark och målinriktad person. Jag har flyttat fler gånger än jag orkar räkna. Jag har bytt land, lärt mig nya språk, anpassat mig till nya miljöer och bekantat mig en hel del med mina behov och prioriteringar. Men jag glömmer fortfarande att lyssna på min kropp ibland.

Vilka prioriteringar vi har kan förändras med tiden, och behöver omvärderas lite då och då. Att få tillvaron att fungera med de prioriteringarna som gäller här och nu är vad det stora livspusslet handlar om. Det är få som hinner allt här i livet. Det kan kännas som att vi måste välja bort väldigt mycket för att få det ena eller det andra.

Vad är balans? Kan man ha balans i alla aspekter av livet samtidigt?

Balansen är när måsten och prestation ger energi och glädje från det man gör. Själv har jag tappat min balans litegrann på sistone, har svajat för mycket från min stabilitet, fuskat med mina rutiner och försökt hålla i för många lösa trådar. Och kroppen har börjat säga ifrån.

Alla behöver vi hitta vår egen balans i tillvaron och det finns olika sätt att relatera till alla livsområden:

– man kan välja att enbart fokusera på ett livsområde i taget,
– man kan försöka balansera mellan två eller flera livsområden och att utesluta resten,
– man kan försöka hitta balans och harmoni mellan alla livsområden.

Den balans som fungerar i mitt liv är inte nödvändigtvis den balans som är bra i någon annans, vi prioriterar olika saker i livet. Karriär, familj, hälsa, vänner, hobbies och egen tid är alla viktiga delar för att få ett fullgott liv. Få trivs med att välja bort något helt men ibland är det nödvändigt.

Det goda är att vi har möjligheten att göra andra val än det vi tror att omgivningen förväntar sig av oss. Jag tror att lyssna på hjärtat är dörren till att hitta balansen mellan den inre och den yttre världen. Att känna tillit. Att tro att allting kommer att lösa sig till det bästa. Även om det stundtals är mörkt och livet känns komplicerat.

En del i att växa som människa är att lyssna inåt och lita på de signaler vi får ifrån vårt inre. Att släppa det rationella och logiska analyserandet för att skapa utrymme för magkänslan. Att lyssna till hjärtat och därigenom öppna upp för intuition, inspiration och kreativitet.

Jag tror det är nödvändigt att vi då och då ger oss tid till någon form av vila och stillhet. Det är inte alltid fritiden behöver vara fylld av måsten och upplevelser. Att göra ingenting är nyttigt. En riktig paus gör att vi sedan klarar av vardagen bättre. En stunds ensamhet är ett sätt att finna och hinna ifatt oss själva, att andas och lyssna till vårt innersta. Vi glömmer alltför ofta det väsentliga – oss själva och vad vi egentligen vill och behöver.

Livet börjar och slutar med ett andetag och varje val vi gör kan hjälpa oss att ta ett steg närmare det liv vi vill leva – eller tvärtom.

Ett brev till Universum.

Publicerad den av makikely

Kära Universum!

Jag är vilsen och förbannad.

Igår på morgonen, fick jag ett tråkigt mejl som berättade att en gammal kvinnlig bekant lämnat denna jord. Hon var 87 år ung och levde för sina djur. Hon trodde mer på dem än på mänsklig godhet. När jag var nyinflyttad i Sverige hjälpte hon mig att anpassa mig till min nya arbetsplats kultur och hon lärde mig grunderna i bokföring så jag kunde göra ett anständigt första jobb. När jag lämnade Stockholm höll vi kontakten rätt tätt i början och sedan mer och mer sällan. Sista åren och efter min skilsmässa skickade vi inte ens julkort till varandra längre men jag tänkte på henne då och då, med ömhet och tacksamhet. Vi glömmer inte människor som har ”sett” oss, människor som har gett oss en plats i sina hjärtan. Jag tror inte att jag kommer att åka på begravningen, jag vill inte säga adjö. Hon får finnas kvar i sitt hus med sina hästar, får och katter. Och i mitt hjärta.

På eftermiddagen, mumsade jag hungrigt på en varmrökt laxsallad. Den lättsamma stämningen, med lite skvaller och härliga skratt, fick ett abrupt avbrott. Genom dörren kom en silhuett som kändes någorlunda bekant och jag mötte ett par ögon som (i mitt minne) inte tillhörde ansiktet de var nedsänkta i. Mot mig, som en skugga i slow motion av sig själv, kom min yoga-kompis. Jag hade inte sett henne på flera månader och tänkt att hon förmodligen gick andra pass numera. Hon viskade att en elak äggstockscancer hade invaderat hennes kropp och förvandlat henne från en vig och kurvig femtio plus kvinna med tjock vitglänsande hårman till en blek, gammal och okänd kvinna med kryckor.

Hon gick sakta ifrån vårt bord och satte sig någonstans bakom oss. Jag fortsatte att äta men det smakade inte längre så gott. Jag visste inte om jag ville gråta eller om jag var arg. Jag har gnällt så mycket senaste tiden om att mitt liv är rörigt, att jag har för många tankar i huvudet, att jag inte hittar röda tråden i alla projekt jag påbörjar, att Universum prövar mitt tålamod. Nu skämdes jag och blev skarpt påmind om hur kort livet kan vara och hur viktigt det är att njuta av det som är bra, här och nu. Vår tid på jorden är begränsad, varje dag som går är borta för alltid. Det vi tar för givet kan ändras när som helst.

Vad skulle jag göra om jag plötsligt insåg att det inte fanns någon tid kvar för att göra de saker som jag drömt om? Att det inte ens fanns tillräckligt med tid kvar för att bara drömma om dem? Jag vill inte veta hur det känns att få besked om att jag bara har några månader kvar att leva. Samtidigt så undrar jag vad jag skulle prioritera då.

När jag var tillbaka hemma på kvällen, kom jag ihåg en teknik som har tidigare hjälpt mig att släppa mitt motstånd och fått mig på rätt spår igen. Ibland, när jag känner mig riktigt fast eller desperat, när jag behöver en snabb förändring så skriver jag ett Brev till Universum. Jag sätter mig bekvämt och andas djupt några gånger och sedan börjar jag skriva. Jag berättar där jag befinner mig i livet just nu. Jag listar ut alla anledningarna till att jag känner mig i obalans. Vad jag är rädd för. Vad jag inte vill ska hända.

När jag har fått alla rädslor och tvivel ur mitt system, skriver jag vidare och berättar vad jag söker. Vad jag behöver. Vad jag vill ha.

När jag är klar, tackar jag Universum, skriver under och stoppar brevet i ett kuvert. Ibland har jag lagt det i en gul brevlåda, adresserat till Universum C/O Galaxen (ja, jag är lite tokig, jag vet. Så gjorde jag även med barnens listor till Jultomten, det skulle se verkligt ut). Ibland har jag försiktigt lagt brevet i brasan. Andra gånger har jag sparat det i mitt smyckeskrin.

Våra tankar skapar våra känslor. Och våra känslor påverkar hur vi kan få saker och ting att hända eller förändra. Och det är kanske därför vår önskan uppfylls ibland. Oftast spelar det inte roll om jag får det jag önskar, det viktigaste är att jag får lämna mitt låsta, desperata tillstånd i kuvertet och släpper taget.

Ibland ber vi om materiella saker eller praktiska lösningar som vi tror kan göra våra liv så mycket bättre, men inom oss har vi en annan längtan, något djupare. Att t.ex. skriva ett brev (till Universum eller till oss själva) kan hjälpa oss få en vägledning. Det kan hjälpa att klargöra vad det är vi verkligen vill med hela hjärtat.

Idag hade jag en läs- och skrivdag och på eftermiddagen fick jag dela en kort yogastund utomhus med min kära lärare. Vädret lekte med oss, regn, blås, lite sol och sedan regn igen. När jag skulle ta farväl berättade jag att jag skulle till London över helgen.”Vilket härligt liv du har!” sa hon.

Jag blev tyst och sedan kände jag en lycklig värme sprida sig runt mitt hjärta. Ja, hon har så rätt, vilket härligt liv jag har!

Önskan, av Karin Boye

Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.

Och låt mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.

Om av det långa livet
en enda dag var kvar,
då sökte jag det vackraste
som jordlivet har.

Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.

Så är den vida världen
ett daggkåpeblad
och ini skålen vilar
en vattendroppe klar.

Den enda stilla droppen
är livets ögonsten.
Ack gör mig värd att se i den!
Ack gör mig ren!

När ord inte menar vad de säger.

Publicerad den av makikely
Delpersonligheter, Psykosyntes, Inre orkester

Ibland vill vi mer än vi kan, säger mer än vi menar. Det är så viktigt med bekräftelse, med att vara omtyckt, med att hålla upp bilden vi vill att andra har av oss. Ibland är det så viktigt att vi glömmer att vi är människor och har rätt att göra fel, att ändra åsikt, att ha förbjudna känslor och tankar. För det är väl så att alla vi någon gång har tänkt, sagt, gjort saker som vi skäms för eller är mindre nöjda med? Om vi jämför oss med musik så har vi alla ibland missat en not eller sjungit falskt, och det är mänskligt. Det tråkiga är när vi ger andra skulden för att vi spelar fel musik. Fast det är också mänskligt det, att fly ifrån ansvaret.

Har du tänkt på att du kanske innehåller en hel orkester? Föreställ dig en orkester med olika sektioner och varje sektion har sitt unika ljud och sitt speciella bidrag till det musikstycke som ska framföras. Vad skulle hända i en orkester där vi bara spelar på några enstaka instrument hela tiden? Vad skulle hända om de olika sektionerna själva bestämmer vilken melodi som ska spelas? Några vill spela klassisk musik, andra hård rock eller ballader. Samtidigt. Publiken skulle säkert bua och börja fly lokalen.

På samma sätt har vi en mängd olika egenskaper och varje del är som ett eget instrument, en egen person (i Psykosyntes brukar vi kalla dem ”delpersonligheter”).

Vi kan t.ex. ha delpersonligheten ”Generös” som tycker att det viktigaste i livet är att hjälpa, visa omtanke, vara givmild och hjälpsam och dela med så mycket som möjligt. En motsats delpersonlighet kan vara ”Snål”. Den kanske tycker att det viktigaste av allt är att spara, inte slösa med varken pengar eller känslor, för att skydda sig mot en eventuell brist.

Våra olika delpersonligheter uppstår oftast när vi är mycket unga, de utgör en strategi för att vi ska klara vardagen. Om vi har växt upp i en familj där det var viktigt att vara Generös och vi hela tiden fått denna del av oss sedd och bekräftad, då utvecklar vi den delen till fulländning. Vi gör mer och mer för att fortsätta få beröm och uppskattning för vår generositet. Till slut kanske Generös tar över hela vårt liv och vi upptäcker att det även begränsar oss för vi börjar känna oss utnyttjade och tomma. Då kanske en annan delpersonlighet (Snål eller Misunnsam t.ex.) träder fram som vi inte riktigt tycker om för den stämmer inte överens med bilden vi är vana att ge av oss.

Vi har delpersonligheter i vårt omedvetna, som vi inte ”kan se” men som ändå spelar med i vår inre orkester. Eftersom vi inte är medvetna om dem, kan vi inte styra deras medverkan i konserten, utan överrumplas av de känslor som de för med sig. I vårt vardagsliv kan det yttra sig som problem i våra nära relationer, på vår arbetsplats eller i vårt sätt att reagera på livsproblem. När de träder fram får vi väldigt bråttom att åter få bekräftelse på att vi inte är sådana.

Jag gillar liknelsen med en orkester: varje instrument behövs men inte alltid utan det är samspelet mellan instrumenten som skapar musiken. Namnet psykosyntes syftar på en syntes mellan motstridiga krafter. Alla har vi olika roller, som periodvis kommer mer eller mindre i konflikt med varandra. Men som i en orkester så behövs det flera instrument för att skapa harmoni.

Konflikter kan göra oss medvetna om de otillfredsställda behov som får dessa orkestermedlemmar att oväntat spela så falskt. Det handlar ofta om ett sårat barn som känner sig missförstått. Genom att lära känna oss själva; både våra olika strategier och vårt innersta sanna jag, kan vi lära oss att styra våra orkestermedlemmar (våra delpersonligheter) med hjälp av dirigenten: jaget som ser till att samarbetet fungerar.

En annan viktig aspekt för att uppnå harmoni och välmående är viljan. Viljan att se det goda i alla (och i oss själva till att börja med), viljan att tänka och agera med hjärtat, viljan att förstå och viljan att förlåta.

Det är kanske inte så lätt att vara människa men livet är en fantastisk skola.

”The single biggest problem in communication is the illusion that it has taken place.”
George Bernard Shaw

Vald eller bortvald?

Publicerad den av makikely
Choices

Varenda minut av vårt vakna liv ska vi fatta beslut, vi ska välja bland olika alternativ och framför allt ska vi välja bort (kanske det svåraste beslutet av alla). Att tacka nej eller välja bort något, oavsett om det handlar om ett jobb, ett par nya skor eller en middag med en gammal bekant, sätter oss ibland i svåra situationer men det är ändå vi som bestämmer.

Att bli bortvald är mer känsloladdat och smärtsamt.

Vi människor är flockdjur i behov av bekräftelse, vi vill så gärna vara en del av ett sammanhang, en grupp, en familj. Att bli bortvald ger en känsla av tomhet, ensamhet, utanförskap och misslyckande.

Idag var Karin och jag på Nordic Organic mässan. Vi ville hitta nya produkter till butiken. Vi bestämde oss för att titta på alla utställningar och började gå fram och tillbaka, rad efter rad, monter efter monter. Så mycket att välja på. Så många beslut att ta på kort tid.

Men vi hade bestämda kriterier: för att få plats på en hylla i cafét ska en produkt vara ekologisk, vegansk, glutenfri, helst fair trade och gärna snyggt förpackad. Inga lätta krav men tydliga sådana.

Att bli bortvald på en arbetsplats, från ett kompisgäng, av en livskamrat kan däremot ske utan lika solklara och konkreta förklaringar. Och då gör det ont för det är vår identitet som människa som rivs sönder. Det är vårt värde som minskar. Det är vår existens som hotas.

Ni är säkert flera med mig som känner igen bortsorteringen när ett lag skulle bildas i sporthallen under skoltiden. När man råkade vara en av de tre sista som tvångvaldes. Eller när någon bekant ringer och okänsligt säger att någon ringde återbud så du är välkommen på festen.

Det är smärtsamt att bli bortvald, oavsett om det handlar om att bli bortvald från en kärleksrelation, en vänskapsrelation eller ett jobb. Det är plågsamt att tvingas acceptera att någon tycker att man inte är bra nog för det man själv vill så mycket.

Dagens val på mässan var inte livsviktiga (eller kanske lite i alla fall för väljer vi bara produkter ingen vill köpa så har vi snart ingen verksamhet kvar) men ibland har våra val större konsekvenser för oss och för andra. Den främsta faran är att den som känner sig o-önskad kan hamna i en negativ tankecykel som riskerar att skada hans eller hennes självkänsla. När vi får ett ”nej” sitter vi sällan på all information om varför och alltför ofta väljer vi att tro att det beror på oss själva, att vi inte är önskvärda.

Men handlar det verkligen om att inte vara bra nog?

Det är kanske inte alls så att dina bekanta inte tycker om dig och därför låtit bli att bjuda dig på festen, utan att de trodde att du inte skulle trivas med övriga på bjudningen och valde att inte be dig komma?

När vi inte vet ska vi vara snälla mot oss själva och välja den historia som får oss och vår självkänsla att må bäst! Och med eftertanke, vem vill vara ihop med någon som inte tycker om en?

”Another person’s choice is nothing more than another alternative for us to consider.”
Dr. Shad Helmstetter