Mobilknarkare?

Publicerad den av makikely
Kommunikation Beroende Mobiltelefon iPhone

”Skomakarens fru och smedens häst får inga nya skor.”

I mitt jobb som samtalscoach, hjälper jag människor att lösa ut sina blockeringar. Ofta ingår det i uppdraget att hjälpa klienterna att hitta nya perspektiv, att byta tankebanor, att bryta gamla mönster. Man skulle kunna tro att jag alltid lever som jag lär och att min tillvaro är lugn och harmonisk men en titt i mitt huvud och en kort vandring i mina skor kan visa att där finns det både mörka vrå och fotknöl.

Skillnaden är kanske att jag vet om det men lik förgrymmat så faller jag i groparna då och då. Ett återkommande problem är min relation till min mobiltelefon: mitt arbetsverktyg, min minidator, min almanacka, min sekreterare, mitt extraminne, min fotoapparat, min diktafon, min nyhetskälla, mitt bärbara bibliotek, min planerare, min skvallertidning, min dagbok… för att nämna en del av vad jag använder telefonen till. Problemet skulle inte vara mitt om inte min sambo hade så svårt att förstå vad han kallar för mitt ”iPhone-beroende”.

Jag kanske blundar för verkligheten men för mig är mobilberoende när du åker utomlands eller till fjällen där du inte har någon täckning men trots det måste titta i mobilen mest hela tiden. Eller när ”free wifi” är det första du kollar innan du bokar ett hotell, när kontrollerandet eller surfandet även sker på natten, när du träffar dina vänner och i stället för att prata med varandra så chattar ni i mobilen.

Jag har även läst om att många har fått problem med koncentration, sömnstörningar, muskelspänningar och att de gnisslar tänderna i sömnen. Läkare varnar för hur många kompetenta människor går sönder när de aldrig får tid till paus och reflektion, när de är för tillgängliga hela tiden och aldrig kopplar av.

En studie från Australien, som gjordes för ett par år sedan tydde på att storkonsumenter är lika beroende av sina mobiler som andra är av alkohol eller nikotin. De som berövades sina telefoner fick både högre puls och ångest och forskarna där gick så långt att de talade om en möjlig fobi för att förlora sin mobiltelefon. Bakgrunden till beroendet är människans starka drivkraft när det gäller nyfikenhet och bekräftelse. Med mobilen kan vi både stilla vår nyfikenhet och bli bekräftade hela tiden. Då blir det som en drog.

Jag har även läst om den kinesiska staden Chongqing som har utformat trottoarer för människor som inte kan slita sig från sina smarta telefoner. Eller staden Antwerpen i norra Belgien där man nu har infört ”text walking lanes” för gående som är upptagna med att skriva på sina telefoner samtidigt som de går på stan.

Jag erkänner att jag är extremt beroende av min telefon så innan min man bygger en sådan trottoar åt mig (!) tänker jag analysera och mäta mitt användande av manicken som orsakar så mycket otrevlig stress oss emellan.

Så här ser det ut (enligt mig). Jag börjar dagen med att gå på toaletten och kolla min kalender. Sen scrollar jag ner genom mitt instagram-flöde, kollar facebook för att inte glömma någons födelsedag, byter status på mitt företags sida, bläddrar genom mailen, borstar tänderna och duschar. Om jag kör ett pass på crosstrainern så läser jag blogginlägg eller artiklar på nätet.
Under arbetsdagen kan jag lägga ut en bild för att göra lite reklam, jag kan googla om olika produkter och tjänster och jag läser, skickar och svarar på mails. Och när jag går på toa så kollar jag facebook och instagram.
På kvällen kör jag en repris på morgondagens övningar. Enligt min sambo så är detta bara en bråkdel av tiden jag spenderar med min mobil.

Jag vill glädjas åt min telefon som gör att jag kan (bland mycket annat) hitta en adress i en ny stad och se meddelanden från familj och vänner. Men om min sambo upplever att jag har ett beroende så vill jag ta tillbaka kontrollen.
Jag vill bli minst lika smart som min iPhone, som är klok nog att stänga av sig när batteriet tar slut.
Jag vill kunna ta en paus för återhämtning så jag inte får kortslutning.
Jag vill vara rädd om mig och våga ta rast utan att känna skuld när jag inte är tillgänglig.
Jag vill vara smartare än min smart phone och jag vill inte bråka om en batteridriven sekreterare.

“Not returning phone calls is the severest form of torture in the civilized world.”
― Marisha Pessl

Prata med mig, inte om mig.

Publicerad den av makikely
communication språk compromise kompromissa kommunikation

Det blåste lite kalla känslovindar i början på månaden och mitt hjärta blev förkylt men det har varit helt fantastiska två första veckor i butiken, bättre än jag hade vågat drömma om. Fast nu är jag så trött, hela kroppen ber om en paus, framförallt mina fötter och underben.

Jag är överfull av tacksamhet för allt som skett (och även allt som slutat), alla som tittat in, kramat och grattat, vinkat förbi, stannat och smakat på maten, kollat i butiken, frågat och undrat. Mest är jag kanske tacksam för att min kropp har orkat. Det har varit så mycket gott att ta in men sömnen har inte riktigt hängt med och utan bra sömn blir det sämre återhämtning. Mitt huvud vill så mycket men musklerna och lederna säger nu stopp! Det är dags att vila. Så idag söndag vilar mannen och jag med frukost i solen, lite tvätt, gräsklippning för honom (räknas det som vila?), mejlrensning och blogging för mig☺ och på måndag ska vi gå upp kl.05.45 igen.

Telefonen ringde medan jag ändrade menyn på hemsidan. Det var en gammal vän från Madagaskar som ville presentera sina kondoleanser. Vi började prata om gamla minnen, om gamla bekanta, och jag hör hur vi blandar språk. Vi säger en mening med lite malagasy, lite franska och lite engelska och vi förstår varandra. Det är så skönt att prata sitt eget språk. Det känns så tryggt.

I veckan pratade vi om det i vårt lilla kök på jobbet, om hur vi skulle hitta ett ”eget” språk för att undvika missförstånd och vara effektiva när vi har så olika bakgrund (både yrkesmässigt och kulturellt). Vi försökte även klura ut hur vi skulle koreografera en egen ”dans” så vi inte fysiskt krockar med varandra när det är många kunder samtidigt och beställningarna haglar, för det är trångt bakom kyldisken.

Som vanligt så handlar det om kommunikation och kompromiss. Förstår vi inte varandra så blir det fel, lämnar vi inte utrymme för varandras behov så blir det konflikt. Jag har turen att jobba med två lättlästa tjejer, deras kroppsspråk är tydligt så jag tror att vi kan undvika en hel del missförstånd om vi reagerar fort på ett frågetecken men i vardagslivet är det inte alltid så lättnavigerat. Inte ens med människor man tror sig känna mycket väl.

Tänk om vi alltid kunde våga fråga när vi inte förstår.

Tänk om vi alltid hann kolla att andra förstår vad vi menar.

Tänk om vi aldrig tog för givet att det menas negativt.

Tänk om vi aldrig tog saker så personligt.

Tänk om vi alltid grundade våra tankar och ord i kärlek.

”Wise men talk because they have something to say;
fools, because they have to say something.”
– Plato

Livet ger och livet tar.

Publicerad den av makikely
Veloma Last goodbye Memories Forgiveness Förlåtelse Döden Farväl

Vilken vecka!!!

För en vecka sedan, i söndags kväll gick jag och la mig i god tid för att orka gå upp kl.6 dagen efter. Mannen och jag hade slitit långa arbetsdagar i två korta veckor för att göra i ordning min dröm: livstilsbutiken. Måndag skulle vara en stor dag, början på ett nytt äventyr, första raderna i ett nytt kapitel.

Mitt i natten kom ett meddelande, jag brukar stänga av ljudet men av någon anledning så såg jag att skärmen lyste. Det var beskedet om att min storebror hade dött. Han hade legat sjuk länge på ett stort sjukhus i Paris och hamnat i koma på fredagen. Min första tanke var ”Skönt för honom att sluta kämpa, han ville inte leva längre.” Sen tänkte jag vad märkligt med alla start och slut i mitt liv. När jag gifte mig med min sons pappa dog min far, när mina tvillingar föddes dog min mor, och nu när jag skulle fira att en dröm blivit verklighet dog min bror.

Glädje och sorg. Gammalt och nytt. Minnen och framtiden. Ljuset och mörkret. Återvinning. Oändlighet. Livets cirkel.

Jag var inte speciellt nära min bror, ännu mindre senare åren. Jag ville så gärna försöka få idealbilden av oskiljaktiga storebror och lillasyster och kompromissade mer än mitt hjärta ville för att lyckas. Men vi har mest samlat på tråkiga händelser som jag inte vill minnas. Jag tog slutligen avstånd när jag träffade honom för sista gången (jag visste redan då att det skulle vara sista gången) i december förra året när han kom till Frankrike för att bli inlagd för observation. Jag konstaterade igen hur olika vi var, hur ofta han hade manipulerat mig till att göra saker emot min vilja, hur han alltid lyckades ge mig dåligt samvete för sättet jag ville leva mitt liv, det var alltid mitt fel om någonting inte blev bra. När vi tog farväl så menade jag adjö för alltid. Jag hade rätt.

När han beklagade sig till vår släkt, fick jag en del kritik från dem som tyckte att jag var hjärtlös och självisk. Dem som ville att jag skulle omprioritera och släppa allt jag hade för att åka till Paris och ta hand om honom, för ”han var ju trots allt min bror!”. Ingen frågade hur eller om jag hade möjlighet till det. När jag undrade varför de tyckte att det var min plikt att ta hand om en äldre bror som aldrig brytt sig om mig när jag hade det tufft så fick jag svaret: ”För att din mamma var godheten själv och du är lik henne på många sätt. Och du vet hur hon älskade honom.” Kristallklart.

Nu när han dött så kom rösterna igen: Hur kunde jag vara så kylig och känslokall och tycka att det är viktigare att komma igång med min affärsrörelse. För bara ett par år tidigare hade jag säkert knäböjt inför pressen och lämnat allt för att visa att jag är snäll, osjälvisk och generös. Men nu prioriterade jag framtiden och bestämde att ge mitt lilla företag den bästa möjliga starten. Jag försökte ändå förklara mitt beslut för dem som ville höra och slutade svara dem som anklagade mig för hjärtlöshet.

Skulle det verkligen vara bättre att befinna mig vid hans sida när han nu var död trots att jag valde att ta avstånd när han fortfarande levde?
Skulle jag vara en bättre människa om jag flög över för att visa mig på avskedsceremonin?
Bara för att han var född av samma föräldrar som jag betyder det inte att vi var mer än syskon. Familj för mig är människorna jag älskar och som älskar mig, de som finns när solen skiner och när det stormar, de som kanske inte tycker att allt jag gör är fantastiskt men som ändå tycker om mig.

Vi födds i en familjekonstellation men det gör oss inte oskiljaktiga. Vi behöver inte ha samma efternamn, vi behöver inte ens vara från samma land eller ha bott i samma mage (adopterade syskon kan älska varandra). Vad är egentligen en familj och hur förtjänar man titeln förälder? Tänk, när man gifter sig så blir man familj med den man byter ring med och släkt med deras släkt, men alla ”familjeband” bryts efter skilsmässan. Man kan fortsätta att vara mor och far till gemensamma barn utan att vara en familj. Varför skulle det vara annorlunda bara för att man är syskon? Vad gör ”blodsband” till något obrytbart? Antingen tycker man om varandra eller inte.

Livet ger inga ångerveckor eller öppet köp. Det gäller att leva nu i alla ögonblick vi får. Det som händer kan inte spelas om, målas över eller suddas bort. Jag har ingenting att förlåta min bror, han hade sina skäl att göra som han gjorde. Jag behöver inte ens förstå. Det jag vill förstå är vad jag egentligen känner för jag grät inte när jag lämnade honom i Paris och jag har fortfarande inte gråtit. Ändå så känner jag en sorg över ett liv som tog slut, en kropp som misshandlades under många år av dåligt leverne, en briljant hjärna som blev elak och paranoid, en relation som kunde gett oss båda så mycket värme. Vi hade bara varandra när våra föräldrar dog.

Det är tragiskt hur många människor som poppade upp på sociala medier när de fick reda på att min bror hade lämnat jordelivet. Helt plötsligt kom det lovord och kärleksförklaringar till en fantastisk varelse, samma person som de inte hälsade på när han var dålig och sjuk. Om min bror var den de beskriver så har jag gått miste om en otroligt omtänksam, givmild, vitsig och intressant person för det var inte mannen jag var syster till och det gör mig väldigt ledsen om det fanns en annan sida av honom som jag aldrig fick uppleva.

Men det är kanske som min väninna Eva säger: ibland kan man svettas tårar. Och svettas har jag gjort i veckan, inte bara i vårt torkugnsvarma kök men även på yogamattan. För butikens öppningsvecka tajmade givetvis överens med en lärarkurs om yogaterapi som jag så gärna ville delta i. Allt eller inget…?

Jag är väldigt tacksam för allt som skett i veckan, all glädje, sorg, trötthet, ilska, skratt, stress, allt nytt jag har lärt mig av mina kollegor, allt gammalt som hittat till ytan och som jag hade lagrat i min kropp, all kärlek från yogisar och kunder, all tid jag har fått spendera med min man. Det finns ingenting jag vill ändra på, suddas bort, skriva om.

Tack!

“They say (she had read somewhere) that no one ever disappears, up in the atmosphere, stratosphere, whatever you call space–atoms infinitely minute, beyond conception of existence, are up there forever, from the whole world, from all time.”
― Nadine Gordimer