Jag hämtar min bonusson efter skolan ibland när jag hinner i tid så han slipper vänta på bussen. Det finns två möjliga vägar för att köra hem, den ena rullar förbi ett stort rött tegelhus där han bodde som liten. Häromdagen frågade jag vad han tyckte om sitt gamla hus och han svarade att han saknade den gamla goda tiden när alla bodde tillsammans, Pappa, Mamma och alla syskon. För då var det riktigt mysigt.
Jag fick ont i magen, oavsett hur rätt det kan vara (pga. hur många möjliga anledningar som helst) för ett par att skiljas så vet vi att barnen in i det sista önskar att föräldrarna ska stanna hos varandra. Hur hanterar man ett barns sorg som inte går över fast det har gått många år sedan skilsmässan? Jag vet inte hur det är att vara skilsmässobarn men jag vet hur ont det gör att köra förbi ett hus som en gång var ens familjehem och hur halsen tjocknar när man tittar i gamla fotoalbum medveten om att det inte blir nya bilder i samma familjekonstellation.
Lyckliga skilsmässor, finns de? Även paren som gör vågen när de separerar bär på en sorg. Det gör ont även om det är nödvändigt. När föräldrarna skiljer sig påverkas alla i familjen, på olika sätt och olika djupt. Då kan det vara skönt om barnen har någon opartisk att prata med. Någon som talar om det de behöver höra, ibland många gånger, att det inte beror på dem att föräldrarna skiljer sig.
”Det är för lätt att skiljas” hör man ibland. Men nästan alla skiljs därför att de har försökt allt – och misslyckats. Det är ingen smärtsam erfarenhet man väldigt gärna utsätter sig för frivilligt. Livet börjar bli lite slentrian. Vad ska vi hitta på? Jag vet: vi skiljer oss och skriker åt varandra, gråter, hittar massa fel hos den vi har en gång i tiden älskat och åtrått, vi ser till att kompisarna väljer sida och vi förlorar en del av vår identitet på köpet. Och det bästa, vi ser till att barnen blir ledsna och vilsna. De kommer att få svårt att tro på evig kärlek och lyckliga förhållande men, äsch, det som inte dödar stärker. Eller hur?
Det värsta är att det fortsätter göra ont långt efteråt. Jag har träffat en underbar ny man och jag känner mig mer sedd och älskad än någonsin tidigare och på många sätt tycker jag att mitt liv är bättre men ändå, då och då kommer ”magonten” med alla bilder jag hade om hur min framtida familj skulle se ut: alla resor med barnen och deras respektive, barnbarnen som skulle sova i sin pappas eller mammas gamla sovrum, stora och stökiga julmiddagar med interna skämt och minnen. Samma bilder som gjorde att jag orkade stanna så länge i ett äktenskap som ingen av oss längre orkade fylla med kärlek. Vi gjorde halvhjärtade försök att gödsla vår gemensamma livsträdgård, vi renoverade hus, reste till fantastiska platser, testade vår attraktionskraft på andra men till slut kunde vi inte ens vara kyligt artiga mot varandra längre. Jag saknar inte mina barns far men jag saknar mina drömmar om familjen vi kunde ha haft. Jag är glad för mina barns skull när de får träffa sin far och göra saker med honom och jag vill inte på något sätt vara en del av deras stunder tillsammans men det gör ändå ont att inte längre vara mamma OCH pappa samtidigt. Nu är jag mamma. Och han är pappa. På varsitt håll. Och barnen är mina och hans men inte våra, inte som förr.
Det är säkert så min bonusson känner varannan vecka: mamma är där med sin nye man, pappa är här med sin nya kvinna men det blir aldrig mer mamma OCH pappa. Jag hoppas ändå att det betyder att han får fyra gånger så mycket kärlek och att det kompenserar lite för att ”OCH:et” är borta.
“Your children are not your children.
They are the sons and daughters of Life’s longing for itself.
They came through you but not from you
and though they are with you yet they belong not to you.”
~ Khalil Gibran
makikely 