Idag hade Pappa fyllt 104 år.
Jag var tvungen att räkna det två gånger på mina fingrar för det låter så mycket, men är man född 19 februari 1911 så har det gått 104 år idag. Han har varit död 29 av dem 104 och jag hann tyvärr aldrig fråga honom hur det kändes att inte riktigt passa in någonstans. Han lämnade sin föräldrarlöshet i Frankrike för att söka äventyret och ett nytt hem men jag undrar om han fann det sistnämnda. Det är nog svårt när man, som Pappa, upplever ett utanförskap i det land man har valt att leva och dö i.
Det finns många olika anledningar till varför människor väljer att lämna sitt land. Frivilligt eller under tvång. Av kärlek eller på grund av kriget. Av nyfikenhet eller för att överleva. Oavsett orsak så är det en stor omställning att komma ensam till ett helt nytt land i en helt annan kultur. Jag undrar när (eller om?) en invandrare upphör att i sitt innersta tillhöra det land han eller hon lämnat?
Min då 24 år gammal Pappa ville ta båten till Franska Indokina, en fransk koloni (från 1887 fram till 1954) som på den tiden bestod av nuvarande Vietnam, Laos och Kambodja. Men båten var full. Så han steg ombord på nästa båt, den som skulle till Madagaskar. Ödet eller eget val?
Tror du på ödet? Att något är förutbestämt att hända? Hur hänger allt ihop? Är det en slump allt som händer eller är det predestinerat? Jag tror att de flesta människor ogillar tanken på att inte ha kontroll över det som sker och är övertygade om att man bestämmer själv hela vägen. Inga möten sker av en slump. Vi är alltid på rätt plats, i rätt tid för att vi har valt det.
Åt andra sidan, att allt är förutbestämt, eller att en högre makt styr allt som sker, har varit en vanlig uppfattning genom historien. Än i dag söker många efter övernaturliga förklaringar till det som kallas slumpen och man tror på ödet.
Om allt som kommer att hända är förutbestämt varför känner vi då att det finns valmöjligheter? Första eller andra avfarten i rondellen? Jönköping eller Genève? Kaffe eller te? Träna eller titta på teve? Skicka in sitt CV eller stanna kvar på det gamla jobbet? Plugga arbetsrätt eller ekonomi? Åka till Madagaskar eller stanna kvar?
Är det kanske så att det finns ett antal möjliga scenarier med samma utgångsmanus och beroende på skådespelare så blir det olika berättelser? Livets alla nyanseringar.
För mig innebär ödestro att man lämnar över ansvaret för sitt liv och sin lycka i någon annans händer. Någon som redan bestämt hur ens liv ska se ut. Jag vill gärna vara denna någon i mitt eget liv. När jag ibland får en lustig känsla över att vissa saker bara är menade att hända så tänker jag att det är ett val jag har gjort någon gång tidigare som resulterar i det som kommer att ske. Det är ingenting som är förutbestämt, det är förutspått, det är en viss skillnad.
Tänk om slumpen är förutbestämt?
Tänk vad hade inte hänt om Pappa hade fått plats på båten till Indokina eller om han hade valt att stanna i Frankrike? Jag hade t.ex. inte kunnat säga:
”Happy birthday, Daddy.”
makikely 