Känner du dig själv och vågar vara unik?
Vår självbild kommer inte bara inifrån, den styrs även mer eller mindre av vad andra tycker. Validering från andra människor är viktigt och här spelar sociala medier en otroligt stor roll.
Jag läste nyligen att de mest aktiva inom mobila sociala medier är medelålders kvinnor. (Ojdå! Mannen har kanske rätt när han beklagar sig över vad han kallar mitt ”mobilberoende”…) Tonårstjejer och vuxna kvinnor blir mer känslomässigt påverkade om de använder sociala medier som inspiration till att hitta mening med livet och nyttjande av sociala medier kan leda till en försämring av självkänslan.
Ta facebook eller instagram som exempel. Alla andra verkar ha ett så fantastiskt roligt och spännande liv där det alltid händer en massa glammigt och glittrigt. I jämförelse kan ett ”vanligt” liv kännas otroligt tråkigt och det kan vara väldigt svårt att komma ihåg att där syns bara det man vill att andra ska se, man skriver bara det man vill att andra ska veta. Det handlar om offentlig validering, hur många gillar det jag gör? Hur många ser och följer mig? Är jag tillräcklig? Osäkerheten är stor idag hos många och sociala medier (och media överlag) gör det inte bättre. Hur vi äter, tränar, klär oss eller dricker kategoriserar oss och antalet ”gilla” betygsätter oss till en bättre eller sämre och mer eller mindre älskvärd människa.
De käcka statusuppdateringarna hos andra kan ge läsaren en känsla av otillräcklighet och frustration, i värsta fall kan det även leda till nedstämdhet och depression. Även negativa statusuppdateringar där någon beklagar sig över vardagstristessen eller tröttheten efter ett heldagsarbete kan innehålla maskerade budskap. Det är tråkigt och grått så vi längtar till nästa sommars fantastiska solsemester eller #tbt.ar vad underbart det var förra året. Vi är eländigt trötta och gubben har somnat på soffan igen men på lördag så kommer den roligaste festen med de allra bästa och finaste vännerna i deras fantastiska drömhus.
Här har vi alla dessa översvallande superlativa som gör det svårt att placera vänner, maträtter, platser i någon komparativ ordning. Om allt och alla alltid är bästa, vackraste, smartaste vem är då ”bara” bra, fin, klok?
På en springtävling kommer en först och en sist. Alla tävlande kan inte trängas på samma plats på prispallen och dela på en guldmedalj. Om någon ska vara vackrast, måste någon vara mindre fin och någon annan kanske t.o.m. ful. När jag skriver om Nina att hon är min bästa vän så är det verkligen så. Jag har andra väldigt kära vänner och väninnor men jag har bara en guldplats och där sitter Nina för vi har upplevt så mycket ihop att det bara inte går att komma högre upp på min rankinglista. I min vokabulär böjer man adjektiven. Bra. Bättre. Bäst.
Men jag är kanske en tråkig grammatikpolis? En tråkigast sådan.
Fast jag tycker det är viktigt att framhäva vår unikitet (jag fullkomligt älskar ordet!). Vi människor är som snöflingor. De kan anta en mängd olika former beroende på vilka väderomständigheter de skapades under. Vi är också ett resultat av allt vi har varit med om. Och vad våra föräldrar har varit med om.
Och deras föräldrar före dem. Vår nuvarande situation, fysiskt, psykiskt, andligt, moraliskt och etiskt är summan av vad vi varit, tänkt och gjort i hela vårt förflutna. Och som snöflingor är vi lika (vackra) och samtidigt helt unika.
Vad tror du? Är det tur eller otur för snöflingorna att de varken har facebook eller instagram?
”Some people come into your life as blessings,
others come into your life as lessons.”
– (klokaste) Mother Teresa
makikely 