Fifty shades of lonely.

Publicerad den av makikely

Hm…

Nej, nu var jag lite busig och lockade er med falsk marknadsföring. Jag kommer inte att skriva om varken Mister Grey eller BDSM. Det är många som spyr galla över filmen och kritiserar boksviten och många som skriver om detta märkliga fenomen med 100 miljoner kvinnor som har läst böckerna och 250 miljoner som redan sett filmen. Intressant men ingenting jag tänker debattera om. En liten liknelse mellan Anastasia, Christian och min text är kanske temat ”ensamhet”. Om jag nu verkligen vill fiska fram en koppling.

Många förknippar ensamhet med något negativt och rent av skrämmande. Eftersom vi ständigt via tv, tidningar och sociala medier matas med information om hur alla andra har massor med nära och glamorösa vänner är det lätt att känna sig olycklig och rent av avvikande om man själv inte kan visa att man har några att umgås med. Då kan ensamheten lätt tolkas som att den är ett bevis på att man är oönskad och mindre värd.

Det finns ensamhet som berikar och ensamhet som förminskar. Det är skillnad på ensamhet och isolering eller exkludering. Ensamhet kan vara underbart när man väljer det själv, men den kan vara smärtsam när den är påtvingad. Att känna sig ensam kan göra en mycket stressad. Undersökningar visar att ensamhet är den största orsaken till stress för singlar. Fler människor oroar sig för sin solostatus än för kreditkortsskulder eller den globala uppvärmningen. De kan inte umgås med andra som är i parrelationer och känner sig ensamma, oviktiga.  De kanske har många bekanta, kompisar och arbetskollegor, men ingen att dela vardagen med.

Den genomsnittlige facebook-användaren har ungefär 130 vänner. En stor del av dessa är naturligtvis ytliga kontakter, människor man egentligen inte känner särskilt väl. Men ensamheten bryr sig inte om sådana detaljer. Ensamheten tittar på vad helgens instagram-bilder visar: folk skrattar och skålar med goda vänner, kärlekspar pussas och kramas, barnen och familjen deltar i massa spännande aktiviteter, lyckan tycks vara utan alla gränser. En ensam person sitter och tittar på mobiltelefonen, men den ringer inte och ingen skickar färgglada emoji-kärlekstecken.

Ensamhet är att vara utan mänskligt sällskap eller känna sig utan stöd. Man kan känna sig väldigt ensam i ett förhållande. Alla relationer har sina begränsningar, t.o.m. den starkaste vänskapen eller ett mångårigt och lyckligt äktenskap. Även när vi ser varandra så ser vi inte allt. Det är omöjligt att dela allt och förstå allt. Ett visst mått av ensamhet finns i de bästa relationer. Det är orimligt att förvänta sig att vår bäste vän eller vår livspartner skall kunna veta allt om oss eller vara allt för oss.

En del av ensamhetkänslan kan bero på kommunikationsbrist och på att vi förväntar oss att den andre känner oss så väl att hen skall kunna läsa våra tankar. När vi känner oss osedda och oförstådda kan det bero på missförstånd. Ibland skulle vi behöva kritiskt granska vad vi gjort för att den andre skall kunna se och förstå oss. Vi kanske låtsas för mycket? Ibland vill vi inte ge röst åt våra ensamhetskänslor. I stället blir vi hemliga med vår innersta längtan efter gemenskap, ibland även för oss själva, och säger att allt är bra och att vi inte behöver någon.

Många hatar att leva ensamma. De kanske har stunder då de vill vara för sig själva, men känslan av att vara helt ensam och sakna en partner är skrämmande. Vi behöver närhet och gemenskap med andra människor för att må bra. Vi behöver få dela lyckliga stunder, men också få känna stöd när vi har det svårt. I vårt stressade samhälle är det knappast en slump att utskick av sms och textmeddelanden ökar, skrivna meddelanden inkräktar inte alls lika mycket på tidsbristen som ett samtal. Det är lättare att skriva några ord på någons facebook-vägg än att ringa upp personen och ta sig tid att prata (och lyssna). Och visst tar det delvis bort lite av ensamhetskänslan. Det är lätt att konstatera hur berörda vi faktiskt blir av det lilla. Hur till exempel några grattis-meddelanden på födelsedagen kan fylla oss med värme. Även om de kommer från mycket vagt bekanta som vi aldrig har kontakt med annars. Vi blir i alla fall uppmärksammade.

Jag tycker också om att få små hjärtan på min vägg och jag försöker svara personligen på alla happy birthdays en gång om året men jag trivs faktiskt väldigt bra att vara själv nuförtiden. Jag föredrar till och med ofta att vara själv framför att umgås med vänner om min käre sambo är bortrest en helg. Jag är en väldigt social människa när jag är bland folk, men när jag är själv så är det extremt sällan som jag ens kommer på tanken att t.ex. ringa en vän. Jag tror det är för att jag tycker bättre om mig själv numera och trivs med egen tid.

Jag älskar att bjuda hem vänner och laga mat men jag blir ofta spänd och kan inte riktigt slappna av för jag vill hinna med att lyssna på allas berättelser. Är jag bland mycket folk en längre tid behöver jag ofta stänga in mig själv i något rum en stund, bara för att samla lite ny energi. Det har inget att göra med vem jag är med. Det kan vara mina barn och människor som jag tycker jättebra om. Men ändå behöver jag vara själv en stund eller ta en paus och försvinna i egna tankar. Det är lite tråkigt när jag försvinner så för folk tror att jag ignorerar dem. Och det är inte meningen, jag gör bara lite plats för mig själv.

Har du känt dig ensam någon gång i livet?
Valde du ensamheten själv eller blev du ensam mot din vilja?
Är du rädd för ensamhet? Eller är du rädd för att ta första steget?

 ”Language has created the word ‘loneliness’ to express the pain of being alone.
And it has created the word ‘solitude’ to express the glory of being alone.”
~ Paul Tillich


Who? Who? Who are you?

Publicerad den av makikely

Jag skriver texter till min hemsida för att presentera tjänsterna jag och mitt lilla företag kan erbjuda. Och så ska jag berätta om mig. Vad vill mina framtida klienter veta? Hur detaljerad ska beskrivningen vara?

Har du tänkt på att vi medvetet eller omedvetet hela tiden försöker identifiera vem vi är? Ibland tror vi att vi är det andra säger att vi är och ibland känner vi knappt igen oss i spegelbilden som möter oss i badrummet på morgonen.

En klassisk fråga man ställer (eller får, beroende på vilken sida av bordet man sitter på) vid en arbetsintervju är: ”Vem är du?”
Frågan kan besvaras i det oändliga. Du är ditt namn, ditt yrke, din hobby, din familj, ditt kön. Men du är även det du tänker, du är dina drömmar, dina rädslor, det du känner. Tänk så många möjligheter! Om du är det du känner och börjar skratta, är du glädjen? Vad händer om du samtidigt jobbar som begravningsentreprenör? Är du en glad begravningsentreprenör då?
– Om du är vad du gör, vad händer när du byter jobb eller går i pension?

Och så talar du minst ett språk, det berättar också vem du är – eller vill vara. Din dialekt avslöjar var du har vuxit upp. Ditt ordförråd berättar om din utbildning eller dina intressen. Olika sociala grupper pratar på olika sätt. Ungdomar pratar på ett visst kodat sätt för att visa tillhörighet.
– Om du är född av två föräldrar som kommer från två länder som är i krig mot varandra, och du talar bådas språk. Är du din egen fiende då?

Hur du klär dig är inte bara beroende av vad som är modernt och vad kompisarna säger. Klädseln kan också vara en fråga om värderingar, man vill visa vilken musik man gillar, vilket yrke man utövar. Man kan sticka ut eller försöka smälta in med sitt val av kläder.
– Maskerad. Karneval. Är en ulv i fårakläder mer eller mindre farlig?

Kroppen då? Man säger att kroppen inte ljuger. Den avslöjar vad vi tänker och känner även när våra ord säger annat. Kroppen är klok och protesterar när någonting inte är i balans.
– Men är jag min kropp? Är jag min ålder? Är jag min sjukdom?

Var du väljer att bo (när du kan välja) visar också din identitet. Jag blev kär i mitt hus pga. två saker: utsikten och husets gula dörrar. Min sambo småler när jag säger att ytterdörrar är som människor. En del passerar man utan att bry sig medan andra sticker ut och väcker känslor och nyfikenhet.
– Jag undrar vad färgen på våra dörrar säger om vem vi är.

Vem tror du att du är, och hur uppfattas du av andra?
Vilka etiketter har du satt på dig själv?
Vem vill du vara?
Hur många ”jag” är du?

“Be yourself; everyone else is already taken.”
~ Oscar Wilde

Tell me your truth.

Publicerad den av makikely

Hi, my name is C. and I suffer from an incurable illness called introspection. I think a lot, I analyze a lot, I even dream a lot. In a certain way overanalyzing is a kind of addiction. Writing is the cure; it helps me sort things out. I always have a pen and a notebook nearby, I scribble in the empty pages of a book when reading, I write in the empty spaces of a magazine, on the back of an envelope. I cannot fall asleep if I have a question trotting in my head. Sometimes it’s just a few words (I love the sound and taste of new words), sometimes it’s a quote, sometimes it’s a feeling or a thought that won’t leave me until I put them down in words. Recently I started a blog in Swedish.

One of my best friends asked me why I decided to expose myself on this “blog-thing”. After a couple of hours of intense introspection (joke!) I ended up with a few answers and am choosing to share this one with you: I have stories to tell! I think sharing them might help someone think a bit differently and see some old truth from another angle. I think we all have these stories that are really hard to tell and that we’ve rerun a thousand times in our mind. And every time we come out of a period of dissection we find new reasons for why they should not be told. You know the kind of stories we’re not sure what people will think about.  The stories that will get us exposed and criticized. And mostly, the stories that scare us because we don’t know how WE are going to feel once (or if) we share them.

Over the last few years, during my coaching sessions or in my private life, many people have told me their story knowing I would always listen, often ask questions and sometimes give a piece of advice.  Once the story is out of them and dressed up in words something magic happens, like finding the lost key to a secret door. It is such a relief when you finally share a story that was hard to tell because you were afraid to be judged. You realize that it wasn’t that bad at all, that you cannot be that weird if at least one person can hear you and relate to something you’ve said.  It’s not even about your story being understood, it’s about it being accepted. You feel great, all of sudden a weight is off your shoulders, your heart is beating at a safer pace and the earth keeps on revolving around the sun.

What these happier people have in common is that they tell true stories. By true I mean the storyteller’s truth, based on his or her personal experiences. There are always at least two sides of a story. What we remember, feel and tell is filtered and colored through the lenses we use to see and measure our past, present and future. We can never really measure our stories with others’ even if they may seem similar. Which also means that we cannot judge others’ whys and hows (and they cannot fairly judge us) because we never use the exact same filters. We cannot accuse someone of remembering wrong just because we don’t remember the same way. Take children born in the same family, they can have completely different memories of the same period of time. One of them can describe a moment as happy while the other one remembers it as very sad. The same goes for a divorcing couple where one part thinks their last 10 years together was a misery while the other one didn’t even see the divorce coming. None of them needs to be a liar, they probably experienced it differently and their “happy” ten years ago was not their “happy” today but it was probably “happy enough” then, otherwise they would have done something about it. They simply don’t talk about the same “happy” (feeling) even if they speak the same language.

For me truth is being honest with myself about what I want, need and feel. Not because I plan for a possible outcome or because I have an agenda with my story. So is it always good to tell the truth then? This might be a way of asking if the ends can justify the means. Slippery path. My answer to that is: before telling your story, consider what you hope to accomplish by doing so. Who and what do you do it for? Are you clear enough with the consequences it might have? If you use your truth with the intention to hurt it can be extremely damaging, not only to those you wish to hurt but even to yourself. If you tell your truth because you sincerely want to clarify your intentions and feelings on a specific situation then I think the truth is good to tell. And let this be clear, I am not defending lies. I am simply saying that there are as many shades of truth as there are participants in a story. Religions and fables of all cultures abound in illustrations of evil consequences of telling lies but not many people take in consideration the outcomes of thinking that truth only has one aspect.

“Everything we hear is an opinion, not a fact.
Everything we see is a perspective, not the truth.”
~ Marcus Aurelius

Utanförskap.

Publicerad den av makikely

Jag kommer ihåg hur jag länge satt och tuggade på locket av min blåa Bic-penna när jag en dag sista året på gymnasiet skulle skriva en uppsats. Det var en filosofitenta och vi hade tre timmar på oss att föda fram minst tre A4-sidor om vem vi (trodde vi) var. Piece of cake.

När jag tänkte på vem jag var så ville jag bara skriva ”UTANFÖRSKAP” i stora arga röda versaler. Utanförskap handlar om hur vi kan gå runt med en känsla av att inte passa in, att inte höra ihop, att inte bli accepterade som vi är. Fast hur ska man kunna platsa någonstans när vi inte riktigt vet vilka vi vill vara. Och det hade jag inte klart för mig då, 17 år ung och både liten och vilsen men samtidigt rebellisk och tuff. Det är svårt att bestämma vem man vill vara när man känner att man inte passar in någonstans, när man upplever ett utanförskap var man än kommer. Eller när man passar in fast bara delvis, ett ben innanför dörren och det andra på väg därifrån.

Här krävs kanske lite förklaring. Jag är född i ett afrikanskt land som var en koloni till Frankrike fram till 1960. Min far tillhörde kolonisatörernas vita ras (även om han själv slogs för sitt nya lands självständighet) och min mor var en av de mörkhyade koloniserade. De fick träffas i hemlighet när de blev kära och när de trotsade mammas familj för att gifta sig så orsakade det vackra bröllopet en liten skandal. Kärlek övervinner allt? Nästan.

Att vara mulatt är att ha rötterna i två olika kulturer, att ha två föräldrar med helt olika ursprung. Det är som att ha många skivor av samma människa. (Vi öppnar en parentes. Visste ni att ordet mulatt kommer av latinets mulus som betyder mula eller mulåsna. Termen jämför den vita föräldern med en häst och den svarta med en åsna. Inga kommentarer om symbolismen, vi stänger parentesen.) Hur som helst, att vara flerkulturell är att ha många fasetter, många delpersonligheter som inte alltid trivs med varandra. Och inte med andra heller för man är varken hundra procent vit ELLER svart samtidigt som man är vit OCH svart. I min dubbelkulturella familj sågs jag inte som en bro mellan the white and the dark side (!) men istället som en förrädares barn eller som fiendens vän. Känslan förstärktes av hierarkin som rådde i den Franska Skolan där jag gick. En hierarki som bestämdes av färg och förmögenhet. Högst upp satt de vita och rika. På plats nummer två, vita. På plats nummer tre, svarta och rika. På plats nummer fyra mulatter med en vit och rik förälder. Plats nummer fem, mulatter med en svart och rik förälder. På sista plats, svarta och inte rika (det fanns inga fattiga i skolan, den var privatägd och dyr.)

Men tillbaka till filosofiuppsatsen ”Vem är du?” som var svår att svara på, jag undrar vad jag skulle skriva idag? Jag minns att det var en lättnad att flytta till Sverige för här är jag ”bara” svart. Det är märkligt att jag känner mig mer hemma som en invandrare i Sverige (och har väldigt sällan tagit åt mig av elakheter på det temat) medan jag kände mig utanför i mitt ursprungsland. Det kanske hjälpte att veta att jag måste anpassa mig till landet jag valde att bo i. För att lyckas med det var jag tvungen att lära mig språket och förstå systemet. Jag valde att se det bästa med Sverige och acceptera det som jag inte kan ändra. Det betyder inte att jag har glömt bort min dubbelkultur, snarare tvärtom jag har idag tre godispåsar att välja bland! Jag har gått från utanförskap till världsmedborgarskap.

Vägen till integrationen för mig har gått genom orden. Jag tror det är oerhört viktigt och förlösande när vi bemästrar språket tillräckligt för att kunna berätta vem vi är, var vi kommer ifrån men även vem vi vill vara. Och det är vad mitt jobb går ut på, att hjälpa mina klienter plocka fram sin berättelse.
“It’s all about the story”, skriver Michael Margolis som driver medieföretaget Get Storied i New York.
För mig betyder det: När du sätter ord på och äger din berättelse kan du bestämma över ditt liv och din egen utveckling.

Coaching och Storytelling handlar inte om förnuftet eller berättarkonsten utan om känslan. Därför ska du berätta om dina sanna och autentiska ögonblick utan att bry dig om hur. Varje berättelse är unik och viktig.

En tanke innan jag lämnar dig: när du träffar nya människor, berättar du vem du är eller vad du gör?

“The truth is: Belonging starts with self-acceptance. Your level of belonging, in fact, can never be greater than your level of self-acceptance, because believing that you’re enough is what gives you the courage to be authentic, vulnerable and imperfect.”
~Brene Brown

Happy birthday, Daddy.

Publicerad den av makikely

Idag hade Pappa fyllt 104 år.

Jag var tvungen att räkna det två gånger på mina fingrar för det låter så mycket, men är man född 19 februari 1911 så har det gått 104 år idag. Han har varit död 29 av dem 104 och jag hann tyvärr aldrig fråga honom hur det kändes att inte riktigt passa in någonstans. Han lämnade sin föräldrarlöshet i Frankrike för att söka äventyret och ett nytt hem men jag undrar om han fann det sistnämnda. Det är nog svårt när man, som Pappa, upplever ett utanförskap i det land man har valt att leva och dö i.

Det finns många olika anledningar till varför människor väljer att lämna sitt land. Frivilligt eller under tvång. Av kärlek eller på grund av kriget. Av nyfikenhet eller för att överleva. Oavsett orsak så är det en stor omställning att komma ensam till ett helt nytt land i en helt annan kultur. Jag undrar när (eller om?) en invandrare upphör att i sitt innersta tillhöra det land han eller hon lämnat?

Min då 24 år gammal Pappa ville ta båten till Franska Indokina, en fransk koloni (från 1887 fram till 1954) som på den tiden bestod av nuvarande Vietnam, Laos och Kambodja. Men båten var full. Så han steg ombord på nästa båt, den som skulle till Madagaskar. Ödet eller eget val?

Tror du på ödet? Att något är förutbestämt att hända? Hur hänger allt ihop? Är det en slump allt som händer eller är det predestinerat? Jag tror att de flesta människor ogillar tanken på att inte ha kontroll över det som sker och är övertygade om att man bestämmer själv hela vägen. Inga möten sker av en slump. Vi är alltid på rätt plats, i rätt tid för att vi har valt det.
Åt andra sidan, att allt är förutbestämt, eller att en högre makt styr allt som sker, har varit en vanlig uppfattning genom historien. Än i dag söker många efter övernaturliga förklaringar till det som kallas slumpen och man tror på ödet.

Om allt som kommer att hända är förutbestämt varför känner vi då att det finns valmöjligheter? Första eller andra avfarten i rondellen? Jönköping eller Genève? Kaffe eller te? Träna eller titta på teve? Skicka in sitt CV eller stanna kvar på det gamla jobbet? Plugga arbetsrätt eller ekonomi? Åka till Madagaskar eller stanna kvar?
Är det kanske så att det finns ett antal möjliga scenarier med samma utgångsmanus och beroende på skådespelare så blir det olika berättelser? Livets alla nyanseringar.

För mig innebär ödestro att man lämnar över ansvaret för sitt liv och sin lycka i någon annans händer. Någon som redan bestämt hur ens liv ska se ut. Jag vill gärna vara denna någon i mitt eget liv. När jag ibland får en lustig känsla över att vissa saker bara är menade att hända så tänker jag att det är ett val jag har gjort någon gång tidigare som resulterar i det som kommer att ske. Det är ingenting som är förutbestämt, det är förutspått, det är en viss skillnad.

Tänk om slumpen är förutbestämt?
Tänk vad hade inte hänt om Pappa hade fått plats på båten till Indokina eller om han hade valt att stanna i Frankrike? Jag hade t.ex. inte kunnat säga:
”Happy birthday, Daddy.”

”It is in your moments of decision that your destiny is shaped.”

~Tony Robbins

Me, my yoga and I.

Publicerad den av makikely

Jag går just nu en fördjupningskurs i Ashtangayoga och utöver lite träningsvärk så väcker det många tankar, frågor och känslor. När jag var liten ville jag skriva böcker för ensamma barn. Sista året på gymnasiet bestämde jag mig för att bli barnpsykolog. När jag flyttade till Paris för att plugga valde jag en språkutbildning med intentionen att någon dag bli tolk och jobba på FN.
Jag blev varken psykolog eller tolk men jag skriver min bok och jag coachar. Ord och kommunikation har alltid varit viktiga för mig. Nu när jag är vuxen (eller är jag det?) vet jag att jag vill arbeta med (att) hela människan, både kropp och själ. Därför trivs jag i Psykosyntesens och i Yogans världar. Båda handlar för mig om respekt för livet och att människan i grunden är perfekt och har alla svar inom sig. Jag skriver säkert något mer om Psykosyntes någon annan gång men idag vill jag berätta vad yoga betyder för mig.

Vad är yoga?
Det finns nog lika många svar på den frågan som det finns utövare. Jag skojar ibland och säger att yoga är min bästa pensionsförsäkring för den underhåller både min kropp och min själ. Och min sambo har lärt sig uppskatta att stunderna på mattan gör mig lugn och… flexibel.

Som ni säkert vet har yoga sitt ursprung i Indien och är en vetenskap för att skapa harmoni mellan kropp och sinne. Ordet yoga kommer från verbet ”yuj” på sanskrit, som betyder ”att förena”. Tanken är att man förenar kroppen och sinnet, och på ett högre plan, sitt medvetande med det universella medvetandet. Yoga kombinerar fysiska rörelser med andning och meditationstekniker för att skapa fysisk och psykisk hälsa. Många förknippar yoga med lotusställning och meditation med ljudet OOOOOMMMMMM men det finns allt från yoga som fokuserar på fysiska övningar till rent filosofiska skolor.

Men vad är yoga för mig?
Det är något som har ändrats genom åren, beroende på var (och med vem jag var) i livet . När vi var 16 år gick mina bästisar och jag på en annorlunda, ljudlig och svettig ”transyoga”. Vi betalade läraren med ris, olja och andra matvaror som skulle fördelas mellan medlemmarna i hennes yogakollektiv. Med min första pojkvän och yoseikan budo utövare kom jag i kontakt med meditation och mantra chanting (jag somnade väldigt ofta). Sen försvann yogan ur mitt liv för att lämna plats åt aerobics och bodybuilding. 2005 var det dags igen, denna gång med Poweryoga och så småningom hittade Ashtanga mig.

Och det är ju det som är så bra med yoga. Att alla kan hitta någon form som passar. Fast just nu känns det som om yogan är i mitt liv för att stanna. Det är inte riktigt greppbart med ord men yoga för mig idag är ett sätt att lära känna mig själv, det är andetaget och allt som ryms i det, d.v.s. själva livet. Yoga har lärt mig att känna min kropp och vad som är bra för den. Att lära känna mina tankar och vad jag reagerar på men även hur och varför.

Ska jag välja ett enda ord så kan jag säga att yoga för mig handlar om respekt. För mig själv. För min kropp och mina tankar. För mina medmänniskor. För livet. Det gör mig mer självsäker och samtidigt mer ödmjuk. Det hjälper mig att sätta gränser samtidigt som jag blir mer och mer accepterande. Det stärker min kropp samtidigt som jag har lättare att höra när den är trött.

Jag är övertygad om att yoga hjälper mig bli en bättre människa. För genom att lära känna mig själv och mina styrkor och svagheter blir jag också bättre för min omgivning och mina medmänniskor. Och jag kan inte minnas en enda gång när jag har lämnat shalan utan ett leende på läpparna.

“Exercises are like prose, whereas yoga is the poetry of movements.
Once you understand the grammar of yoga; you can write your poetry of movements.”
~ Amit Ray, Yoga and Vipassana: An Integrated Life Style

(Bilden är tagen från min coachingstudio info@wordtrail.se)

Nyfiken är en bra plats att börja från.

Publicerad den av makikely
Books Bookies Reading

Min dotter skrev dagbok när hon var liten (jag hoppas hon fortsätter skriva, jag tycker själv att det är ett underbart sätt att sortera mina tankar och städa i mina känslor). En dag när jag skulle bädda i hennes rum hittade jag en rosa dagbok under madrassen. Nej, jag tjuvkikade inte! men jag måste erkänna att jag kände mig väldigt frestad att läsa hennes innersta tankar och se vad som rörde sig inom min älskade 13-årings huvud. Jag kanske skulle få läsa om vad som eventuellt oroade min tysta lilla tjej och kunna hjälpa henne med en lösning. Men istället så la jag tillbaka boken, för hennes ord och tankar var hennes och om hon ville dela dem med mig så skulle hon få göra det när tiden var inne.

Jag kom även ihåg hur det brändes när min far hade snokat och hittat min dagbok och läst i den. Och inte noga med det, han hade rivit av några sidor (där jag hade skrivit om hur kär jag var i min simtränare) och lagt dem på min tallrik. Skam och sorg. Ilska och hat. Jag minns hur jag satt vid middagsbordet och väldigt starka känslor kom över mig så jag kunde varken äta, gråta eller gå därifrån.
Jag fick aldrig tillbaka boken och varje gång han var arg la han fram den på sitt skrivbord och jag visste att det var dags för en uppläxning. Jag ville inte svika min dotter genom att oinbjuden smygtitta in i hennes själ. Jag ville inte förstöra hennes tillit till mig.

Vad som kittlar vår nyfikenhet, hur vi tillfredsställer den och till vilken grad den spelar roll i våra liv skiljer sig mellan oss. Vetgirighet går upp och ned hos alla människor. Våra hjärnor är skapta för upptäckarlust, men en ful kusin är misstänksamhet och oro. Och som Molière skrev: ”Nyfikenheten är svartsjukans dotter”. Jag tänker på alla tillfällen vi presenteras med att tjuvkika i någons mobiltelefon eller sökhistoriken i datorn.
– Ett starkt råd för ditt välbefinnande och ett lugnt samvete: gör inte det. Är du nyfiken, fråga.

Experter säger att nyfikna människor är lyckligare och lever längre. De skriver även att de flesta av oss blir mindre nyfikna med åren. Nyfikenhet är en psykisk egenskap som ger impuls till inlärning, en central motor i vår utveckling. Utan nyfikenhet skulle vi aldrig lära oss någonting. Se på småbarn när de lär sig gå, egentligen skulle det vara lättare att fortsätta krypa, ändå slutar de inte försöka tills de kan stå trots att de ramlar och slår sig.

I mina samtal använder jag mig av nyfikenhet, det är ett starkt verktyg hos terapeuter och en viktig egenskap att stimulera hos klienten. Nyfikenhet kan vara till stor hjälp vid olika känslomässiga och psykologiska tillstånd, vi kan använda nyfikenheten till att skifta perspektiv och tänka i nya banor. När jag använder det i coaching är det inte främst för att hitta svar men mest för att väcka lusten hos klienten att söka alternativa lösningar.
Det är fantastiskt vad genuint nyfikna frågor kan öppna nya dörrar.

”Nyfikenheten kan leda till mycket: ibland till att man står och tjuvlyssnar vid dörren,
ibland till att man upptäcker Amerika.”
(Fritt citat av José Maria Eça de Queirós)

Gilla mig, jag är en snöflinga!

Publicerad den av makikely

Känner du dig själv och vågar vara unik?

Vår självbild kommer inte bara inifrån, den styrs även mer eller mindre av vad andra tycker. Validering från andra människor är viktigt och här spelar sociala medier en otroligt stor roll.

Jag läste nyligen att de mest aktiva inom mobila sociala medier är medelålders kvinnor. (Ojdå! Mannen har kanske rätt när han beklagar sig över vad han kallar mitt ”mobilberoende”…) Tonårstjejer och vuxna kvinnor blir mer känslomässigt påverkade om de använder sociala medier som inspiration till att hitta mening med livet och nyttjande av sociala medier kan leda till en försämring av självkänslan.
Ta facebook eller instagram som exempel. Alla andra verkar ha ett så fantastiskt roligt och spännande liv där det alltid händer en massa glammigt och glittrigt. I jämförelse kan ett ”vanligt” liv kännas otroligt tråkigt och det kan vara väldigt svårt att komma ihåg att där syns bara det man vill att andra ska se, man skriver bara det man vill att andra ska veta. Det handlar om offentlig validering, hur många gillar det jag gör? Hur många ser och följer mig? Är jag tillräcklig? Osäkerheten är stor idag hos många och sociala medier (och media överlag) gör det inte bättre. Hur vi äter, tränar, klär oss eller dricker kategoriserar oss och antalet ”gilla” betygsätter oss till en bättre eller sämre och mer eller mindre älskvärd människa.

De käcka statusuppdateringarna hos andra kan ge läsaren en känsla av otillräcklighet och frustration, i värsta fall kan det även leda till nedstämdhet och depression. Även negativa statusuppdateringar där någon beklagar sig över vardagstristessen eller tröttheten efter ett heldagsarbete kan innehålla maskerade budskap. Det är tråkigt och grått så vi längtar till nästa sommars fantastiska solsemester eller #tbt.ar vad underbart det var förra året. Vi är eländigt trötta och gubben har somnat på soffan igen men på lördag så kommer den roligaste festen med de allra bästa och finaste vännerna i deras fantastiska drömhus.
Här har vi alla dessa översvallande superlativa som gör det svårt att placera vänner, maträtter, platser i någon komparativ ordning. Om allt och alla alltid är bästa, vackraste, smartaste vem är då ”bara” bra, fin, klok?
På en springtävling kommer en först och en sist. Alla tävlande kan inte trängas på samma plats på prispallen och dela på en guldmedalj. Om någon ska vara vackrast, måste någon vara mindre fin och någon annan kanske t.o.m. ful. När jag skriver om Nina att hon är min bästa vän så är det verkligen så. Jag har andra väldigt kära vänner och väninnor men jag har bara en guldplats och där sitter Nina för vi har upplevt så mycket ihop att det bara inte går att komma högre upp på min rankinglista. I min vokabulär böjer man adjektiven. Bra. Bättre. Bäst.

Men jag är kanske en tråkig grammatikpolis? En tråkigast sådan.

Fast jag tycker det är viktigt att framhäva vår unikitet (jag fullkomligt älskar ordet!). Vi människor är som snöflingor. De kan anta en mängd olika former beroende på vilka väderomständigheter de skapades under. Vi är också ett resultat av allt vi har varit med om. Och vad våra föräldrar har varit med om.
Och deras föräldrar före dem. Vår nuvarande situation, fysiskt, psykiskt, andligt, moraliskt och etiskt är summan av vad vi varit, tänkt och gjort i hela vårt förflutna. Och som snöflingor är vi lika (vackra) och samtidigt helt unika.

Vad tror du? Är det tur eller otur för snöflingorna att de varken har facebook eller instagram?

”Some people come into your life as blessings,
others come into your life as lessons.”
– (klokaste) Mother Teresa

Meningen med livet.

Publicerad den av makikely

Fick ett meddelande häromdagen (jag testar att coacha via mejl, ska utvärdera om det är en bra metod när jag träffar klienten för vårt avslutssamtal och ja, hen har godkänt att jag refererar till vår konversation här i bloggen för jag tror det är många flera som känner igen sig). Med detta avklarat kan jag nu plocka ur innehållet i mejlet.

Citat: Ibland vill jag bara leva mitt liv här och nu men oftast undrar jag över framtiden om fem eller tio år. Då får jag en känsla av att ha tappat mig själv någonstans. Vad är meningen med livet egentligen? Varför finns jag? Vad är mitt syfte? Man läser överallt att vi är unika och perfekta men jag tror att det finns någon annan som kan ta min plats och göra det jag gör ännu bättre. Slut citerat.

Vad är meningen med livet? Det finns säkert många teorier och många svar på den frågan men det är väl ingen som säkert vet vad det skulle vara. En teori som jag gillar är att vi människor lever för att vi ska lära oss mer och bli visare och ödmjukare genom de omständigheter och förhållanden vi föds in i. Tror man på reinkarnation skulle det också kunna vara så att våra själar väljer våra föräldrar för att vi på bästa sätt ska kunna lära oss och få de erfarenheter vi behöver. Men det är en parentes, nu utgår vi från ett liv i taget. Ett liv här och nu där vi har ett ansvar att vara så lyckliga som möjligt för vår och andras skull. Och det innebär att vi alla har en uppgift att fylla och att ingen annan kan ta din eller min plats.

Om jag istället för meningen med livet ställer frågan ”Hur vill du bli ihågkommen efter du har dött?”, blir det skillnad då? Föreställ dig dina nära och kära och mindre nära och kanske inte ens kära samlade kring din dödsbädd och några vill hålla tal. Vad vill du att de ska säga (och mena) om vem du var? om vad du  brann för? Vad vill du ska vara annorlunda när du inte längre finns? När vi förändrar hur vi ser på oss själva så förändrar vi hur världen uppfattar oss.

En annan fråga jag vill ställa är: ”Om du bara har ett liv, vad tycker du är viktigt att hinna göra medan du lever?” För dig själv. För dem du älskar. För dem som älskar dig. Vad är du villig att offra och ge? Allt har ett pris, allt kostar en uppoffring. Att ha något (någon?) betyder att välja bort något annat (någon annan?).
Vad orkar du med? Allt har en början och ett slut, lycka som olycka, glädje som sorg, natt som dag. Om vi inte orkar ta oss genom de tunga stunder, om vi är rädda att misslyckas, förlora eller ha ont så kommer vi inte att uppleva lycka, succé eller kärlek. För att bli bra på något måste vi börja med att inte kunna alls. För att bli bättre ska vi först vara bra. För att bli bäst ska vi orka vara mer än bra, om och om igen.

Meningen med livet är kanske helt enkelt att hitta det vi är minst sämsta på och utveckla det, göra mest av det som får oss att le, hitta vår passion, det som gör att vi glömmer att äta. Och det är olika för dig och mig, det kan enbart mätas i hur mycket tillfredsställelse och glädje det ger oss.

Jag tror frågan är ”Vad ger livet mening?”

Livet är en snöig motorväg.

Publicerad den av makikely

När jag var på väg till Göteborg tidigt på morgonen i lördags var vägarna minusgradigt isiga och luften tjock med snöflingor. Jag satt lite nervöst bakom ratten och påminde mig själv regelbundet att slappna av för att inte tappa fokus på min körning.

När du är ute och kör bil i snöovädret eller i mörkret ser du bara så långt framför dig som ljuskäglorna från bilens strålkastare räcker. Men du vet att vägen fortsätter bakom snöridån, trots att du inte ser den. Du litar på att du kommer att se tillräckligt mycket av vägen när du fortsätter att köra, och du gör dig beredd på att bromsa, byta körfält eller svänga av vid behov.

Då tänkte jag att körning är som att sätta mål i livet. För att komma någonstans måste du börja med att bestämma vart du vill. Du ser i dina tankar hur det blir när du har uppnått dina drömmar. Sedan tänker du ut hur du kan komma dit och i planeringen måste du vara beredd på förändring för du ser bara en del av vägen framför dig, en bit i taget. Du måste anpassa dig till det du ser just nu, människorna som omger dig, jobbet, omständigheterna, vädret, din hälsa, politiken, farmors Alzheimer.
Du kommer inte ens iväg om du tror att vägen kommer att ta abrupt slut. Även om du inte ser nästa steg kan du inte sluta tro att det är möjligt att nå ditt mål. Om du tänker att du aldrig kommer att se något annat än det du ser just nu så kommer du att sluta vilja köra vidare.

Så fortsätt bara att röra dig framåt, lita på att livet kommer att ge dig all information du behöver för att ta nästa steg, välja nästa avfart. Ibland kommer du inte att förstå vad GPS.n vill att du ska göra så du får chansa lite och kanske köra fel och börja om eller hitta en helt ny väg. Ibland kan du kanske få slut på bensinen och behöva hämta hjälp. Men när du har nått ditt mål kommer du att känna dig nöjd och trygg. Och du kommer även att märka att när du litar mer på dig själv så kommer vägen och omgivningarna att se annorlunda ut för du kommer att se saker du inte tittade på innan.

Världen blir större och mer spännande.

“Faith is taking the first step even when you don’t see the whole staircase.”
~ Martin Luther King, Jr.