Idag är en tviveldag, en morgon när jag måste plocka fram Hon Som Gör och medvetet tvingas vända riktning på tankarna. Det kanske har med gårdagens möte att göra.
Igår träffade jag Daniel som ska hjälpa mig göra verklighet av min logotyp och hemsida, jag är äntligen överens med mig själv om firmanamnet och Daniel gillade också det. Han ställde många frågor, om mig, om vad jag vill uppnå med min hemsida, om vad som gör mig unik, om mitt syfte och mina värderingar, om vilka färger och vilket typsnitt som representerar mina tankar. Han frågade om min kärlek till ord, om vad jag skrev i min bok. Jag kände mig intressant men samtidigt… sårbar.
När jag gick därifrån så kändes det som att ytterligare ett steg togs mot konkretiseringen av drömmen att göra skillnad. Jag hade ett mål, en vision, allt var möjligt.
Under kvällen kom en obeskrivlig trötthet, en bottenlös tomhet. Och natten invaderades av mardrömmar om en resväska som aldrig kunde packas färdigt, jag ville iväg så fort som möjligt och jag visste inte vad jag behövde ta med mig och det fick inte plats mer. Det kan säkert tolkas så att jag önskar fly från något som känns svårt, komma snarast förbi hindret.
Mannen och jag ska iväg till Istanbul imorgon och vi började packa igår, det kan vara det som utlöste drömmen men jag har drömt samma dröm förut och det var nätter utan resplan. En inre oro kan göra att vi även i sovande tillstånd känner oss stå inför ett uppbrott. I drömmen skulle jag skynda mig att bli färdig och packade febrilt ner allt vad jag fick tag i. Det kanske jag gör med mina framtidsplaner? Skyndar för fort. Vill för mycket innan allting är förankrat?
Duktiga jag har så bråttom att hitta rätt, att göra rätt för mig.
Vad är jag bäst på?
Vad kan jag ge världen?
Hur visar jag min tacksamhet för allt jag redan har?
Hur kan jag fortsätta växa och göra gott samtidigt?
När jag vaknade idag hade mina tankar samma färg som himlen. Grå.
Hur gör jag för att göra en grå himmel blå? Hur gör du?
makikely 