Jag vill hitta mannen eller kvinnan som besitter den unika talangen att alltid lyckas para ihop sina nytvättade strumpor. Jag lyckas inte. Det finns i regel alltid en i paret som evaporerar.
Min yogabuddy, en uppfinningsrik och cool trebarnsmamma, la ut en bild på sina fötter iklädda two shades of grey och vi började undra var Tvillingstrumpa Ett (eller är det Två?) tar vägen när den spår- och luktlöst försvinner ur torktumlaren. Jag föreslog att de kanske hade en egen Shangrila eller en Twilight Zone men min kompis är mer jordnära och samhällsinriktad så hon pratade om diversifikation och oliktänkande. Vi enades om vikten av mångfald bland människor och… strumpor.
Dagens andra strumphistoria kom till mig under min skogspromenad. Jag vaknade med en klibbig kosmisk ångest, den som ibland invaderar mina lungor och får mig att vilja spotta ut min litenhet, min maktlöshet mot allt jag inte kan påverka: saker som har varit och som fortfarande skaver, drömmar som inte får näring och aldrig blir verklighet, osagda ord, ofärdiga projekt och givetvis den bottenlösa frågan ”Vem är jag? Vad är mitt livssyfte?” Ibland försvinner ångesten efter toabesök och tandborstning, som en del av morgonens reningsritual. Ibland måste den svettas bort och lämnas bland löven i skogen.
Idag var det en sådan lövdag.
Under den flåsiga utrensningspromenaden kände jag helt plötsligt att en liten vass sten hade gömt sig i min stövel.
Vad göra? Äsch, ignorera den så länge det går, den rullar väl snart under fotvalvet och slutar störa. Jag fortsatte att gå och andas djupa yogaandetag med stängd mun, kroppen var behagligt varm och skräpångesten började släppa sitt tag. Mycket snö kvar i skogen och helgens storm har lämnat spår, jag njöt vidare av Moder Naturs kreationer.
Men då stack stenen igen. Stövlarna är vintersköna men svåra att ta på sig utan skohorn, strumpan hade börjat rulla under foten och stenen gick inte längre att visualisera bort. Ingen Twilight Zone för den.
Om jag skulle ta av mig stöveln för att tömma den så fanns det två alternativa konsekvenser: ta risken att inte kunna trä in foten igen eller bli av med besväret.
Jag valde först att fortsätta gå och försökte anpassa min fotsposition för att hålla stenen stilla och på så vis acceptabel. Men foten började krampa och stenen kändes mer och mer. Till slut fattade jag mod, satte mig på en stubbe, drog av mig stöveln, hittade inkräktaren, drog upp strumpan och… fick på mig skon igen. Och den var varm och skön.
Då slog tanken mig om att det är precis som livet kan vara. Stenen påminner om problemen som kommer till för att lösas. Översatt i exempelvis ett förhållande som skaver: inget återvändo och göra slut eller rensa luften och gå starkare vidare.
Jag återupptog min promenad, lite skamsen men samtidigt lite klokare och tacksam för påminnelsen: ett problem försvinner inte förrän vi konstaterar, reflekterar, agerar. Ibland kräver det mycket mod att möta rädslan för konsekvenserna av att våga stanna till och titta under sängen men ofta är rädslan onödigt stor, monstret är bara en dammråtta.
“Courage is being afraid but going on anyhow.” Dan Rather
makikely 