Hemligt

Publicerad den av makikely

De allra flesta av oss bär på hemligheter av olika slag. Några mindre, andra större. En hemlighet kan vara så ofattbar och skrämmande att vi inte vågar berätta om den för någon. För att undvika omgivningens kritiska blickar och kommentarer eller för att skydda någon annan.

Vi vill så väldigt gärna framstå som bra inför andra och inför oss själva att vi bygger upp tjocka murar kring de tankar, känslor och beteenden som vi tror kan fläcka ner idealbilden om de avslöjas.

Ibland kan det även vara bra att hålla tyst om saker för att skydda andra. Vi kan ha en hemlighet som vi inte tänker avslöja i första taget. Den handlar inte om oss utan om en annan person. Att medvetet dölja vissa saker kan alltså vara ett rationellt beslut. Samtidigt bör vi ta med i kalkylen att hemlighållandet ofta har ett pris, fysiskt och psykiskt.
Rädslan att hemligheterna skall komma fram utan att vi själva valt det är en stor rädsla. Rädslan gör att vi hela tiden är på vår vakt, tankarna kan helt plötsligt skena iväg och vi får upp bilder i huvudet från sådant som vi har gjort för oftast många år sedan. Minnen och känslorna fastnar i kroppen och kan oväntat besöka oss i drömmarna eller göra sig påminda i form av fysiska åkommor.

Priset vi betalar för att bära hemligheter är ibland högt och kan fysiskt och psykiskt skada oss. Samtidigt som hemligheter kan bryta ner oss, finns det stora hälsovinster att göra om vi istället öppnar våra hjärtan. Men kom ihåg att hemligheter kan föda fler hemligheter. Det kan vara bra att dela med någon som är utbildad för att ”bära” och hantera andras hemligheter, en präst, en terapeut, en läkare.

Ibland kan det vara lättare att våga möta vår rädsla för vad andra tycker än att möta vår egna spegelbild och våga förlåta oss själva för saker vi har tänkt, gjort, sagt men inte kan förlika oss med. Det tycker jag är en till anledning att vara generös med förlåtelse för den som har felat lever dagligen med minnet av det hen gjort medan ”offret” kan välja att förlåta och glömma. Det är oftast lättare att förlåta andra än att förlåta sig själv, andras misstag kan vi släppa tag om och lämna bakom oss men vi måste leva resten av livet med oss själva.

”Den svage kan aldrig förlåta.
Förlåtelse är den starkes attribut.”
~Mahatma Gandhi

Ordens makt

Publicerad den av makikely

Ord är fantastiska. De öppnar dörrar. De värmer med kärlek. De sjunger om liv. De sårar. De dödar.

En gång uppmanade jag mina facebook-vänner att skriva deras favoritord i deras språk, resultatet var spännande. Jag fick även meddelande från en flyktig bekant som aldrig kommenterat mina inlägg tidigare och som rördes av min fråga. Eller rättare sagt blev rörd när han fick tänka ut sitt favoritord. Ord är inte bara bokstäver, ord är mening, färg, smak, känsla, lukt.

Hur många av oss har sagt ord som vi aldrig skulle ens borde ha tänkt? Ord som sårat någon nära. Ord som för alltid tatuerats i själen och aldrig riktigt läker. De säger att ett ord som sårar väger tusen gånger mer än ett snällt. När vi säger något elakt, oavsett om vi menar att såra eller om vi misstolkas, så hittar orden någonstans att ta fäste och sitter kvar. Ibland rotar de sig fort och sprider sig.

När jag var barn var vissa ord förbjudna hos min Mormor, svordom tvättade hon bort med tvål (i munnen). Barn och känsliga vuxna skyddades med beep-ljudet när det sas olämpliga svärord på tv. Idag med sociala medierna och nätet sprider sig orden fortare än ljudets hastighet. Ett rykte kan förstoras och någons anseende förstöras på några minuter och spår finns sedan för alltid att plocka fram med en enkel knapptryckning på Google. Cirka en tredjedel av alla estniska tonåringar drabbas till exempel av cybermobbning med alltför ofta självmord som konsekvens. Och det spelar ingen roll om ryktet är sant, när orden är väl ute kan de inte fångas in igen.

Ord kan göra ont men så kan även tystnad. Tystnaden hos den som inte försvarar eller den som inte kan försvara sig. Att inte ta ställning är att hålla med. Att inte kunna slå emot är att bli slagen två gånger. En förälder som aldrig berömmer sina barn är lika ond som den som alltid förminskar med elakheter. Ingen bekräftelse svider lika mycket som skam och förödmjukelse.

När jag slutade på mitt jobb fick jag en present av en arbetskollega.

”Det finns fyra saker som aldrig kommer tillbaka.
Stenen du kastat,
Chansen du missat,
Orden du sagt
Och tiden som gått.”

Våga vara rädd.

Publicerad den av makikely

Jag lämnade mitt land när jag var sjutton år, fast besluten om att aldrig komma tillbaka. I två resväskor fick jag plats med allt jag ville ha kvar, mina älsklingsböcker, mammas morgonrock i siden som sedan många år inte längre doftade henne, två fotoalbum, en burk med jord från förfädernas hemmaberg, mormors guldring och en hungrig vilja att bli något i livet.
Om inte annat för att min far inte trodde att jag kunde.

Avskeden från mostrar och morbröder gick fort, pappa lämnade jag vid grinden utanför mitt barndomshus med orden ”Åker du nu och överger mig så behöver du aldrig fundera på att komma tillbaka”. Jag hatar att säga farväl så jag försöker alltid att göra det så kort och känslolöst som möjligt, stänga in sorgen i magen, blinka bort tårarna, titta framåt.

Det var mycket folk och stressigt på flygplatsen. Jag skulle resa ihop med min väninna. Gemensamt hade vi behovet att lämna något slags utanförskap bakom oss, vi kände ingen tillhörlighet med familjerna vi föddes i och hoppades hitta den i ett studentliv i Frankrike.

Jag kan inte påstå att jag var helt orädd inför framtiden som väntade men jag var hoppfull med tillit till livet. Jag visste framförallt vad jag inte längre ville ha och såg möjligheter till något mer. När någonting känns motigt försöker jag jämföra det med en worst och en best case scenario så jag hamnar mittemellan tvivel och tillit. Då blir det lättare att tippa vågen mot möjligheterna för det räcker att hitta en liten positiv tanke till. Och det går alltid.

Som jag var då, sjutton år med två väskor, försöker jag alltid komma tillbaka till när jag är rädd och tvivlar. Som nu, när tryggheten av en långvarig anställning försvinner och jag satsar på att bli egen. Ena dagen är jag jättenöjd med mitt liv och älskar allt och alla som befinner sig i det. Andra dagar känns det som ingenting stämmer, att det är redan för många som gör det jag vill jobba med, att boken jag skriver inte har något intressant att berätta, att jag har förvrängda höga tankar om mig själv.

När det händer så har jag lärt mig att räddningen är att stanna upp, gå tillbaka till när jag som barn fick höra att jag inte var tillräckligt bra, vacker, snabb, smal, rolig, social. Jag ser på dem som fått lilla jag att känna så och så tänker jag på hur jag fick ihop pengar till min flygbiljett, packade mina resväskor, vände mig en sista gång vid avgångsgaten och gick med darrande rak rygg till flygplanet.

Jag vågade vara rädd och det löste sig.

Keep calm and believe.

Publicerad den av makikely

Idag är en tviveldag, en morgon när jag måste plocka fram Hon Som Gör och medvetet tvingas vända riktning på tankarna. Det kanske har med gårdagens möte att göra.

Igår träffade jag Daniel som ska hjälpa mig göra verklighet av min logotyp och hemsida, jag är äntligen överens med mig själv om firmanamnet och Daniel gillade också det. Han ställde många frågor, om mig, om vad jag vill uppnå med min hemsida, om vad som gör mig unik, om mitt syfte och mina värderingar, om vilka färger och vilket typsnitt som representerar mina tankar. Han frågade om min kärlek till ord, om vad jag skrev i min bok. Jag kände mig intressant men samtidigt… sårbar.

När jag gick därifrån så kändes det som att ytterligare ett steg togs mot konkretiseringen av drömmen att göra skillnad. Jag hade ett mål, en vision, allt var möjligt.

Under kvällen kom en obeskrivlig trötthet, en bottenlös tomhet. Och natten invaderades av mardrömmar om en resväska som aldrig kunde packas färdigt, jag ville iväg så fort som möjligt och jag visste inte vad jag behövde ta med mig och det fick inte plats mer. Det kan säkert tolkas så att jag önskar fly från något som känns svårt, komma snarast förbi hindret.

Mannen och jag ska iväg till Istanbul imorgon och vi började packa igår, det kan vara det som utlöste drömmen men jag har drömt samma dröm förut och det var nätter utan resplan. En inre oro kan göra att vi även i sovande tillstånd känner oss stå inför ett uppbrott. I drömmen skulle jag skynda mig att bli färdig och packade febrilt ner allt vad jag fick tag i. Det kanske jag gör med mina framtidsplaner? Skyndar för fort. Vill för mycket innan allting är förankrat?

Duktiga jag har så bråttom att hitta rätt, att göra rätt för mig.
Vad är jag bäst på?
Vad kan jag ge världen?
Hur visar jag min tacksamhet för allt jag redan har?
Hur kan jag fortsätta växa och göra gott samtidigt?

När jag vaknade idag hade mina tankar samma färg som himlen. Grå.

Hur gör jag för att göra en grå himmel blå? Hur gör du?

Städning, in och ut.

Publicerad den av makikely

Städning, in och ut.

Mitt nyårslöfte var att använda januari för att städa. In och ut. Detoxa kroppen, rensa garderoberna, sortera i datorn, göra plats i minnesbanken. Jag lämnade min tjugoåriga anställning i november, det gick inte längre att jobba kvar i ex-mannens företag. Det var ingen olycka, det var Universums sätt att svara på min önskan om förändring. Jag har länge velat göra något annat, nytt, eget men på många sätt var mitt jobb en stor del av min identitet. Företaget hade 35 anställda när jag började och idag är det 600 personer i flera städer som kan kalla sig kollegor. Det gör ont att lämna någonting man har varit med om att bygga men sådant är livet, för att gå vidare måste man släppa taget om det gamla.

Fast i det gamla finns allt som bar mig hit jag är idag så jag varken kan eller vill lämna allt. Där finns minnen, erfarenheter, lyckostunder men även rädslor och ånger. Jag vill inte stanna där men jag vill inte heller låtsas att jag kan radera och glömma allt. Hur skulle jag kunna det? Allt jag har levt, upplevt, känt, förnekat, talat eller ljugit om finns om inte annat kvar i min kropp. Jag är allt det jag har varit på väg mot allt det jag kan bli.

Det jag kan är städa, sortera, magasinera, laga det som går att lagas, välja ut, ge bort det som kan glädja någon annan, slänga det som jag inte kan fixa. Inte ens det vi slänger försvinner, det förvandlas. Och så är det med vårt förflutna också, även trasiga stunder som vi skulle vilja ha ogjorda blir en del av vår historia och vad vi kan är förvandla dem till lärdom eller bjuda in samma situation igen för att växa ur den. Ibland måste vi envist stanna kvar någonstans mörkt och trångt även när vi innerst inne vet att det inte är någonting vi mår bra av, vi gör det för att vi behöver lära oss något i motståndet. Vi identifierar oss med vad vi älskar eller hatar mest. Vi definierar oss ur det vi mår bäst eller sämst av. Sen måste vi välja vilken identitet vi tjänar mest på att visa oss i, som offer för omständigheterna eller som kapten i vårt livsskepp.

Ett steg i taget.

Andas. Blunda. Bjud in livet. Acceptera att allt som varit är ditt, förneka inget men välj endast att behålla det du behöver för att resa vidare. Tacka för allt du har fått vara med om, stäng försiktigt, lämna nyckeln och välkomna allt nytt som finns bakom nästa dörr.

Skrika eller skriva.

Publicerad den av makikely

Jag åt lunch med en kära väninna idag, en modig nyskild kvinna som försöker planera sitt liv såsom hon visste hur det kommer att sluta.
Hon berättade hur hennes kropp, ibland hennes hjärna och mer och mer ofta hennes själ börjat tvärstanna, helt utan förvarning. Jag föreslog att hon kanske behövde parkera sitt liv och kanske även stiga av en stund för att få nytt perspektiv och hitta tillbaka till glädjen.
Vi längtar efter och planerar för en massa saker hela tiden och vi vill att det ska gå fort att komma dit. Men varför är det så viktigt att vara framme? Vad är vitsen med att alltid gå, springa, stressa framåt? När vi är väl framme någonstans så hinner vi alltför ofta inte ens njuta av att vara där vi ville komma fram till för vi är redan på väg vidare till nästa-stans.

Alltför ofta på sistone har min väninna ringt mig och viskat förtvivlat att hon är så trött och vilsen och att hon har gråtit sig till sömns. Jag minns från min skilsmässotid att gråta inte räckte, jag behövde SKRIKA. Det gömde sig ett djupt, skärande skrik i min bröstkorg, ett lät som jag inte lyckades vråla ut. Och ju mindre jag lyckades desto mer ont gjorde det av att hålla ett skrik fängslat i min själ. Men jag visste inte hur man skriker tillräckligt högt, tillräckligt länge för att tömma smärtan så jag började skriva och skriva och skriva.
Kan du inte skrika så skriv av dig smärtan. Det behöver inte vara vackert, djupt, rättstavat men med ord kan du komma åt skriket, med ord kan du hitta var livet har fastnat. Ta fram papper och penna och tillåt dig utan censur att skriva ner alla känslor som passerar din hjärna.

Ord kan såra och de kan läka. De kan smutsa ner och de kan rena. Ord är makt, ord är liv.

PS: Ser du, det är bara en bokstav som skiljer skriva och skrika.

“There is no greater agony than bearing an untold story inside you.”
~Maya Angelou

Det är något vackert med ärr.

Publicerad den av makikely

Det är något sorgligt vackert med ärr, det betyder att det har slutat göra ont, att jag har överlevt, att jag inte glömmer men går vidare, en markerad plats på livets karta, någonstans jag har varit men vuxit starkare ifrån.

Ett sår är mer eller mindre djupt och tar mer eller mindre tid att läka, det kan infekteras och man kan behöva öppna och rensa. Ärret som följer kan synas väldigt tydligt eller knappt märkas utanpå huden men det vittnar alltid om något som har gjort ont. Ärr som syns på kroppen talar om att vi har levt, ärr som döljs i hjärtat tiger om att vi har älskat.

Under morgonens promenad försökte jag läsa av det som fick visa grenar och trädstammar att skifta färg eller form, var det någon som ofrivilligt trampade sönder dem, någon som ville få mer utrymme att gå förbi, någon som bröt av en kvist för att ta hem en blomma, någon som älskade den vackra klänningen av björkens bark och skalade av den. Många historier.
Ofta blir vi sårade eller sårar omedvetet, intentionen är något bra men konsekvensen blir fel. Även kärleksfull omtanke kan sluta med beska tårar. Och att vilja ge till någon kan ta ifrån någon annan.

Det är så viktigt att inte döma för fort.

“The wound is the place where the Light enters you.”
― Rumi

Strumpornas Shangrila

Publicerad den av makikely

Jag vill hitta mannen eller kvinnan som besitter den unika talangen att alltid lyckas para ihop sina nytvättade strumpor. Jag lyckas inte. Det finns i regel alltid en i paret som evaporerar.
Min yogabuddy, en uppfinningsrik och cool trebarnsmamma, la ut en bild på sina fötter iklädda two shades of grey och vi började undra var Tvillingstrumpa Ett (eller är det Två?) tar vägen när den spår- och luktlöst försvinner ur torktumlaren. Jag föreslog att de kanske hade en egen Shangrila eller en Twilight Zone men min kompis är mer jordnära och samhällsinriktad så hon pratade om diversifikation och oliktänkande. Vi enades om vikten av mångfald bland människor och… strumpor.

Dagens andra strumphistoria kom till mig under min skogspromenad. Jag vaknade med en klibbig kosmisk ångest, den som ibland invaderar mina lungor och får mig att vilja spotta ut min litenhet, min maktlöshet mot allt jag inte kan påverka: saker som har varit och som fortfarande skaver, drömmar som inte får näring och aldrig blir verklighet, osagda ord, ofärdiga projekt och givetvis den bottenlösa frågan ”Vem är jag? Vad är mitt livssyfte?” Ibland försvinner ångesten efter toabesök och tandborstning, som en del av morgonens reningsritual. Ibland måste den svettas bort och lämnas bland löven i skogen.
Idag var det en sådan lövdag.

Under den flåsiga utrensningspromenaden kände jag helt plötsligt att en liten vass sten hade gömt sig i min stövel.
Vad göra? Äsch, ignorera den så länge det går, den rullar väl snart under fotvalvet och slutar störa. Jag fortsatte att gå och andas djupa yogaandetag med stängd mun, kroppen var behagligt varm och skräpångesten började släppa sitt tag. Mycket snö kvar i skogen och helgens storm har lämnat spår, jag njöt vidare av Moder Naturs kreationer.
Men då stack stenen igen. Stövlarna är vintersköna men svåra att ta på sig utan skohorn, strumpan hade börjat rulla under foten och stenen gick inte längre att visualisera bort. Ingen Twilight Zone för den.
Om jag skulle ta av mig stöveln för att tömma den så fanns det två alternativa konsekvenser: ta risken att inte kunna trä in foten igen eller bli av med besväret.
Jag valde först att fortsätta gå och försökte anpassa min fotsposition för att hålla stenen stilla och på så vis acceptabel. Men foten började krampa och stenen kändes mer och mer. Till slut fattade jag mod, satte mig på en stubbe, drog av mig stöveln, hittade inkräktaren, drog upp strumpan och… fick på mig skon igen. Och den var varm och skön.

Då slog tanken mig om att det är precis som livet kan vara. Stenen påminner om problemen som kommer till för att lösas. Översatt i exempelvis ett förhållande som skaver: inget återvändo och göra slut eller rensa luften och gå starkare vidare.
Jag återupptog min promenad, lite skamsen men samtidigt lite klokare och tacksam för påminnelsen: ett problem försvinner inte förrän vi konstaterar, reflekterar, agerar. Ibland kräver det mycket mod att möta rädslan för konsekvenserna av att våga stanna till och titta under sängen men ofta är rädslan onödigt stor, monstret är bara en dammråtta.

“Courage is being afraid but going on anyhow.” Dan Rather

Story telling.

Publicerad den av makikely

Det finns kurser i storytelling om hur ord kan användas för att skapa levande berättelser tagna ur verkligheten för att skapa intresse och igenkännande runt produkter, personer, platser. Storytelling är marknadsföring med känslomässiga bilder och upplevelser.

Jag har alltid fascinerats av ord, av deras makt att färga tavlan av hur vi mår. Man kan glädja med ord, man kan såra också. Man kan lyfta upp någon eller krossa en självkänsla. Min hatkärlek till ord är det som har drivit mig till att utbilda mig till samtalscoach för jag fascineras även av människor och deras historier. Alla bär vi på många berättelser, lyckliga eller sorgsna händelser, minnen som är mer eller mindre utsmyckade av känslorna vi har klätt dem med. När jag coachar så går jag runt och letar efter små luckor i någons berättelsehus, jag knackar försiktigt med nyfikna frågor och när jag hör att handtaget rör sig så vet jag att vi kan börja öppna ett fönster eller en dörr och jobba tillsammans med att städa i det som har fastnat.

I min blogg tänkte jag berätta om egna erfarenheter, tankar och ge lite allmänna råd om hur vi alltid kan hitta ljus i den mörkaste vinternatten. För ljuset finns även när solen sover.